De här beskeden stämmer inte heller
Kärnkraften är ett politiskt haveri
Först var kärnkraften bra.
Sedan livsfarlig.
Därefter halvbra.
Nu super.
Att lita på beskeden i den här frågan är ett högriskprojekt.
Kärnkraften är en mara i svensk politik. Inte bara för att den hovrat som ett stort svart moln i fem decennier.
Utan framför allt för att man som medborgare inte kan lita på beskeden i den frågan. De är nästan lika flyktiga som priset på den nordiska elbörsen.
Vem ska väljarna lita på? Jag säger, i alla fall i denna fråga, ingen. Tummen ner i dag, tummen upp i morgon.
Kärnkraften är, för att låna en term från kärnkraftsdebatten, en politisk härdsmälta. INGENTING beslutat har hållit under någon längre period.
Bedrövligt är ordet.
Jag drar den historiska bakgrunden rapsodiskt. Beslut fanns på 1970-talet om att bygga sammanlagt 12 reaktorer på fyra ställen. Centern opponerade sig mot beslutet av säkerhets- och miljöskäl. Andra partier var splittrade.
1980 genomfördes en folkomröstning. Medborgarna fick ta ställning till hur snabbt kärnkraften skulle avvecklas. Alla tre, Linje 1, 2 och 3 ville alltså stänga aggregaten trots att flera av dem ännu inte var färdigbyggda.
Snabbast med att vilja stänga av var Linje 3 som stöddes av C, V och KD som då inte var ett riksdagsparti. Miljöpartiet fanns inte på den tiden. De som ville ta mest tid på sig var Linje 1, stött av M.
Linje 2, med S och L, fick flest röster. Tillsammans med Linje 1, som delvis hade samma text på valsedeln samlade de 58 procent av väljarna. Snabbavvecklarna nådde 38,7 procent.
Resultatet tolkades senare i ett riksdagsbeslut som att all kärnkraft skulle vara borta till 2010.
Men fortfarande står uranet för omkring 40 procent av elförsörjningen. Av totalt tolv reaktorer har sex stängts. Två av politiska skäl, Barsebäck låg för nära mångmiljonstaden Köpenhamn för att danskarna skulle känna sig bekväma. Fyra i Ringhals och Oskarshamn för att ökade säkerhets- och miljökrav skulle göra produktionen olönsam.
Under lång tid rådde förbud mot att bygga ny kärnkraft. Det upphörde när Alliansregeringen beslutade att ny kärnkraft skulle tillåtas på samma platser som idag. Men inte fler än tio reaktorer och inte med subventioner. Inget företag var lockat.
Upplägget kopierades senare av den S-ledda regeringen i en, till en början, blocköverskridande överenskommelse. Flera partier hoppade dock av.
Politiken har alltså svängt kraftigt. Det är dåligt för verksamheter som kärnkraft eftersom framkörningssträckan är lång. Ett stort verk tar i bästa fall runt tio år att få startklart. Statliga Vattenfall, storägare i kärnkraft, liksom andra aktörer, vill vara säkra på att deras dyra satsningar inte är förgäves innan de sätter igång.
Först var reaktorerna bra. Sedan blev de farliga och därmed dåliga och skulle bort. I nästa fas var de tolerabla och skulle vara kvar så länge de var säkra och lönsamma.
Men nu går vi in i en ny halleluja-era. Kärnkraften ska lösa alla problem. Dels ska den fylla lejonparten av det dubblerade elbehov som man ser framför sig. Och samtidigt sänka utsläppen av koldioxid.
På nytt är kärnkraften högsta mode. ”En viktig del av energimixen” säger en majoritet av partierna.
Det kortsiktiga målet för regeringen och Sverigedemokraterna är ny kärnkraft med en produktion som motsvarar två fullskaliga reaktorer inom elva år.
Det kommer inte att gå. Men det kanske inte gör något? För då kan det redan vara dags för en ny akt i kärnkraftsdramat.
Den svenska kärnkraftens historia är ett politiskt haveri. Ingenting som sägs, påstås eller beslutas tycks stämma mer än en kortare tid.
Det som skulle vara borta för fjorton år sedan är nu vägen till frälsning.
Det som var alltför farligt då är nu uthärdligt riskabelt.
Det som var ett jätteproblem då, förvaringen i 100 000 år av det utbrända uranet, oroar inte längre.
Det som då inte skulle subventioneras ska nu stödjas av skattebetalarna.
Men, hemska tanke, tänk om dagens besked är lika felaktiga som dem som avgavs för 45, 25 eller tio år sedan? Risken är överhängande. Varför skulle det bli rätt den här gången? Inget talar för det.
TRE SPANINGAR
Regeringens egen moralpolis är ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M). Hans förmaningar sträcker sig från att vi ska förbereda oss för att Sverige dras in i ett krig till att han ogillar dem som pratar i mobilen utan lurar. ”Håller den framför munnen som en macka”, säger han.
Jag måste faktiskt ta statsminister Ulf Kristersson (M) i försvar. När han i går sade att kärnvapen på svensk mark kan tillåtas i krigstid var det ingen nyhet. Det regeringen sagt, och som riksdagen beslutat om i ett fall, är att kärnvapen inte ska finnas i landet i fredstid. Inte mer.
Var är valfebern? I dag är det 26 dagar kvar till EU-valet. Men valtemperaturen är iskall. En förklaring är att varken partierna eller medierna vinner på EU-valet. Ingen minister- eller kommunalrådspost står på spel. Läsarna, lyssnarna och tittarna gäspar.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.