Därför hackar de hellre sönder kläder än ger bort dem till fattiga
Dagligen bränns splitternya plagg upp, hackas i bitar, slängs på soptippen.
Sanningen bakom klädslakten är att företagen tjänar på den.
Återvinning? Låter fint, men dyrt.
Lösningen kommer från chica Frankrike – där man vill införa demoleringsförbud.
Trots att Aftonbladets reporter Andreas Jakobsson hittar containrar med noggrant sönderskurna vindjackor och Reebok-dojor utanför fyra olika XXL-butiker, säger sig företagets vd vara ”förvånad”.
Likadant var det när H&M avslöjades med att bränna tonvis med jeans som sekretessavfall på Västerås kraftvärmeverk och förbränningsanläggningar i Danmark.
Klädjätten sade sig inte förstå vad medierapporteringen ville uppnå, och dessutom innehöll de kremerade kläderna eventuellt livsfarliga kemikalier som H&M vill ”ta ansvar för”. Genom att elda upp dem, alltså.
När soppåsar med toppenfräscha träningskor hittades sönderstyckade utanför Nike-butiker i USA var förklaringen att just dessa varor inte gick att återvinna, just denna gång.
Men annars, när media inte rotar i soptunnorna, säger sig modeföretagen alltid ha ett superetiskt miljötänk, mängder hållbarhetspolicys, concious collections, glada bomullsarbetare och reklamkampnanjer där de kallar sig ”Europas grönaste”.
Därför måste vi sluta lyssna babblet om återvinningskärlspolicyn, och göra nåt radikalt.
I modeindustrins mecka Frankrike föreslog nyligen premiärminister Edouard Philippe ett förbud mot att förstöra osålda eller reklamerade paltor, för att tvinga fina designfolket att ta tag i den smutsiga slutförvaringen. En idé som borde intressera fler politiker, även våra egna.
Inte minst lyxmärken som Chanel, Louis Vuitton och Burberry förstör systematiskt parfym, väskor och 10 000-kronorsdräker – allt för att inte behöva ägna sig åt vulgära saker som ”rea”, eller ännu värre, skänka bort fashionabla kläder gratis till dem som absolut inte skulle ha råd att köpa.
Hur skulle det se ut, om påvra hemlösa plötsligt kunde svepa om sig Burberrykappor i rännstenen?
För oss vanliga konsumenter strider det mot allt sunt förnuft att se hur helt oanvända kläder strimlas sönder med kniv, går upp i rök och behandlas som skräp.
Magkänslan säger att nåt är fel – när det går åt otroliga mängder energi och billig arbetskraft för att tillverka vansinnigt många trikåtoppar som ingen ändå vill ha på sig.
Någonstans är det ju även vi omättliga shoppare som måste stoppa klädmassakern.