Skriv namnen på gangstrarna så vi begriper vad som sker
Det är befriande att följa amerikanska medier eftersom de namnger personer i viktiga skeden och därmed gör historien begriplig.
Efter Donald Trumps försök till statskupp i vintras har New York Times – antagligen världens viktigaste dagstidning – gjort sitt bästa för att identifiera männen och kvinnorna som stormade Kapitolium, och tidningen namnger och berättar självklart om de personer som polisen har gripit.
Därmed får allmänheten en möjlighet att orientera sig. Vilka var de som attackerade Kapitolium för att sabotera valet. Hur hamnade de där.
Det är därför medier finns. För att upplysa och göra verkligheten begriplig. Tala om vad som händer. Tala om varför det händer.
30 juli öppnade jag morgontidningarna och läste om ett gäng gangsters som tingsrätten i Göteborg dömde för ett ytterst kallblodigt mord. De hade skjutit en man i ett rivaliserande gäng när han var på väg till ett födelsedagskalas med släktingar.
13 personer dömdes för medhjälp och förberedelse till mord. Fyra fick livstids fängelse.
En exceptionell dom alltså. På rad 37 av sammanlagt 62 namnger Dagens Nyheter ledaren för mördarligan. Han heter Sebastian Jobe och basar för en gangstergruppering i södra Gamlestaden. Enligt nyhetsartikeln hade han efterträtt sin bror ”som för tillfället avtjänar ett längre fängelsestraff”.
I likhet med USA befinner sig Sverige i en farlig situation. I USA handlar det om populistisk och antidemokratisk våg som hotar själva demokratin. I Sverige handlar det om en unik våg av kriminalitet och våld vars konsekvenser vi får leva med länge: strängare lagar, ökande övervakning, minskad tillit, ett högerpopulistiskt parti som får avgörande politiskt inflytande. Och så vidare.
När jag har skrivit så här långt bläddrar jag i tidningen. En notis berättar att det skedde cirka 180 skjutningar mellan januari och juli. 25 personer har dödats i skjutningarna. Ungefär samma nivå som de senaste fem åren.
13 augusti för 18 år sedan bevakade jag i Stockholms tingsrätt en häktningsförhandling mot en 16-åring. Han var misstänkt för en serie om fyra personrån. Han gav sig på jämnåriga och avkrävde dem under hot om våld värdesaker. 16-åringen missbrukade dessutom droger.
Socialtjänsten i Rinkeby saknade möjlighet att omhänderta ynglingen, därför begärde åklagaren honom häktad.
Det var en unik åtgärd. En 16-åring ska sättas i häkte!
Tidningar och radio rapporterade i förhand om det märkliga och tragiska fallet. Intresset var dock inte så stort att någon masade sig till själva häktningsförhandlingen. Mer än Aftonbladet. Vi var två åhörare i salen. 16-åringens pappa och jag.
Familjens historia i extremt sammandrag: Kriget i Bosnien. Fördrivna från Srebrenica där serbiska styrkor begick den största massakern i Europa efter andra världskriget. 16-åringen var sex år när han stod på ett lastbilsflak med andra fördrivna. Gamlingar dog av utmattning på flaket och tre småbarn avled, troligen kvävdes de i trängseln, och serberna kastade sten mot dem när de passerade byar och städer.
Hans pappa stred i bosniska armén, fick flera skottskador och värre sår i själen. Han hade sådan ångest att han efter tre år som städare i Sverige fick förtidspension.
Sådan var bakgrunden för 16-åringen som häktades för att han var serierånare.
Var traumat en ursäkt för vad han gjorde i Sverige?
Nej.
Men om vi inte får rejäl rapportering – sammanhang, bakgrunder, namn, konkreta fakta – utlämnar media allmänheten till gissningar och spekulationer. Läsare söker sig till den högerpopulistiska rännstenspressen i hopp om att få information.
Jag vet inte vad som hände med 16-åringen som häktades för 18 år sedan. Han som var unik. Då.
Men jag vet att vi sedan dess fått fyra särskilda häkten för ungdomar. Det finns en del praktiska problem kring dem. Till exempel hur man organiserar undervisningen för skolpliktiga ungdomar som är häktade och misstänkta för till exempel mord, grov våldtäkt och misshandel.
Jag vet inte vem den dömde gangstern Sebastian Jobe är. Jag vet heller inget om hans bror ”som för tillfället avtjänar ett längre fängelsestraff”.
Men jag vill veta, jag vill försöka förstå.
Hur ska jag annars kunna orientera mig i min samtid?