Därför är internet framtidens helvete

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-12-18

Jag har sett framtiden och den är ett helvete.

För att skåda fram­tiden måste vi blicka tillbaka: till hoparna som ­jublade när huvuden föll ­efter franska revolutionen, till en skränande pöbel som jagade judar i en fattig håla i Galizien, till åskådarna vid någon lynchning i Alabama, till de förskräckta och tysta medborgare som åsåg brunskjortornas framfart under Kristallnatten - och varför inte till dig och mig?

Jag talar naturligtvis om ­internet.

I snart två decennier har vi tvångsmatats med de frälstas och korttänktas hallelujasånger om nätets demokratiska effekter. Visst, det är fantastiskt att jag kan läsa New York Times i samma stund den publiceras. Visst, det är otroligt att jag kan slänga iväg ett mejl till en ­bekant i Tjottahejti. Det är skojigt att följa auktioner på nätet.

Men har vi fått ökad demokrati?

Nej. Valdeltagandet går ner. Partierna förlorar medlemmar. Fackföreningarna utarmas. Och inget kommer i stället, mer än ett samhälle där var och en glor in i sin egen skärm.

Sverigedemokraterna och partier av deras typ ökar över hela Europa.

Aldrig i modern tid har så många känt otrygghet på sina arbetsplatser. Det finns företag som inte ens låter anställda gå på toa på arbetstid. För 20 år sedan ­hade sådan maktfullkomlighet varit otänkbar. I dag blir ingen förvånad. Håll dig. ­Bråka inte. Du har i alla fall ett jobb.

Och på nätet blomstrar skendemokratin.

Du kan delta i omröstningar och göra tummen upp och ner, och du kan vara med i en Twitterstorm. Och du kan hata.

Alla som har deltagit i ett stormöte vet att det är demokratiskt bara till form och namn. Den som pladdrar mest sätter tonen. Den som är tillräckligt förslagen kan lura deltagarna dit han vill (det finns dyra kurser där ­arbetsledare får lära sig att omärkligt styra samman­träden, stora och små).

Nätet har gett oss ett slags pöbelvälde. Den som skriker högst vinner. Den som kan organisera en storm vinner debatten.

Nätet har gett oss nöjet att se folk digitalt slå ihjäl varandra, att med ett knapptryck vara med i den elektroniska jakten på juden, muslimen, en politiker som sagt något dumt, idioten som tycker fel saker.

Det har inget med demokrati att göra. Det är motsatsen.