Yoyo vänder världshistorien
HONGKONG. Yoyo Yu, en extremt kort och tunn kvinna på 30 år, kanske är den som med sin tyngd tippar över världshistorien.
Hon står under ett solskydd i korsningen av Nathan Road och Argyle Street och försäkrar att hon klarar att försvara studenterna om polis eller bråkmakare försöker upplösa demonstrationen.
Hon lyfter höger arm och spänner musklerna för att visa att hon kan haka i sina kamrater och bilda en mänsklig kedja.
Eller är det den där karln som står och talar borta i folkmassan? Är det han som vänder historien när han tjafsar emot en annan herre som högljutt förbannar studenterna för att de blockerar korsningen, lamslår trafiken och förstör för affärsidkarna?
Folkmassan runt den ilskne växer, trängseln ökar, men ingen är ovänlig. Mannen skriker och för varje gång han säger något skrattar människorna runt honom, de flesta är ungdomar, och skanderar:
– Sjung ut! Sjung ut!
Någon räcker fram en flaska med vatten så att han ska orka fortsätta prata.
– Vilka är era ledare! ropar mannen.
– Vi har inga! ropar folkmassan tillbaka.
Hur ska man argumentera med tusen och åter tusen individer som bildar en organisk enhet som växer och krymper, växer och krymper, och som i en flytande rörelse förflyttar sig från en punkt till en annan där en ny spännande debatt just börjat?
En kortväxt polisman med stort självförtroende försöker. Han banar sig väg in i hopen med en portabel högtalaranläggning.
– Vi har yttrandefrihet! Alla har rätt att tala! Men ni är för många här! Var snälla och skingra er! Blockera inte gatan!
Är det han som vänder världshistorien? Representerar han en poliskår vars sympatier tippar över till demonstranternas sida och som kommer att vägra lyda order om den beordras skingra folkmassorna med våld?
Det vore att tro alltför mycket på ordens makt. Men just nu, i den här vägkorsningen, är det orden som fångar människorna: med ord ska de förändra världen.
Demonstranterna, från Yoyo Yu till parlamentarikern Albert Chan, betonar att det enda de kräver är demokrati i Hongkong. För stora ord är farliga. Demonstrationerna ska inte betyda något för fastlands-Kina, kommunistledarna i Peking behöver inte oroa sig.
– Detta är en strikt lokal fråga, säger Albert Chan, en storvuxen flintskallig karl, ledamot i Hongkongs lagstiftande församling sedan ett par decennier, en stridbar förespråkare för civil olydnad och "folkmakt".
Men alla vet att detta inte alls är någon lokal fråga, att demonstrationerna för verkligt fria val av regeringschef i Hongkong är av global betydelse. Hur ska Peking kunna tillåta fria val i en del av Kina?
Och alla inser att historien just nu står och väger, här, i en korsning i stadsdelen i Mongkok. Här är en satellitdemonstration till den stora utanför regeringsbyggnaderna på Hongkongön. Mongkoks är mindre men viktig eftersom den i sig är ett test.
Polisen har försökt upplösa den. Det gick inte.
Härom natten kom busar och slogs med demonstranterna. Var de hitskickade av myndigheterna? Demonstranterna är övertygade om det. Varför ingrep annars inte polisen kraftfullare när demonstranterna bad om skydd?
Om myndigheterna lyckas upplösa demonstrationen i Mongkok kommer de att gå vidare till nästa. Därför är Yoyo Yu och hennes kamrater beslutna att stanna.
Under den vänliga och uppsluppna atmosfären lurar våldet. Studenterna besvärjer faran genom att visa sin fredlighet. I lördags kväll såg jag några komma med en shoppingvagn med stenar och järnrör som de funnit. De rullade vagnen till poliserna som bevakar regeringsbyggnaden och överlämnade lasten.
Överallt finns anslag om fred, kärlek och icke-våld till svar på den lokale regeringschefen CY Leungs varningar, till svar på Pekings varningar, som om de vackra orden kan skydda folkmassan från den beväpnade makten.
"Stöd studenterna. Det kan göra ont men vi dör inte", står det på en banderoll över solskyddet där Yoyo Yu sitter.
Hon har ett munskydd av bomull till skydd mot tårgas och en bygghjälm av plast till skydd mot batonger. Hon säger frimodigt:
– Jag är stark!