Hela landet enas i hat mot Melodifestivalen

Alex Schulman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-02-24

Jag befinner mig i en medial gegga där alla, inklusive jag själv, sätter stor ära i att vecka efter vecka skriva så mycket skit om Melodifestivalen som det bara är möjligt.

På Twitter kokas hånfull­heterna ner till 140 tecken, men i övriga kanaler är avskyn utbredd och utdragen. Vi enas alla i ett hat mot Melodifestivalen som måste vara unikt i Europa, kanske i världen. Vi hatar med ett ursinne som saknar motstycke någon annanstans.

Och det är väl klart att det är bedrövligt på en massa sätt, men jag missar ogärna en sekund av programmet. Det finns något enande i det som gör att jag älskar det. Det är ett program som är den sista resten av den tv som jag upplevde i min barndom.

Då var lördagskvällarna vigda åt stor underhållning som samlade familjen. Tonårsbarnen kunde vara ute och busa på fredagen, men på lördagen stannade man hemma och tittade på tv med resten av familjen. Jag gillar tv när den för familjen samman på det sättet. Jag gillar tv som riktar sig till ­alla människor i Sverige.

Jag minns Melodifestivalen som barn. Vi rullade chokladbollar i köket och satte sockerdrickan på kylning. Mamma drack Grappo och gin och pappa satt i morgonrock och tog det han kallade för en whiskypinne. Det blev alltid nåt fel med nån röstningsprocedur, nåt nummer som inte fungerade eller så, och pappa sa att det var en ”skandal”. Mamma gick ut och donade i köket en sväng och pappa blev ­irriterad för att mamma inte var uppmärksam på den låt hon snart skulle ge betyg på.

Vi hade ett eget rutsystem där vi fyllde i våra betyg på låtarna. Pappa förde protokoll. Jag väntade alltid på att min storebror skulle rösta, för jag ville rösta som han. Vi barn blev kvällsgrusiga i ögonen, men våra inre ­vildar kämpade för att hålla oss vakna och det höll alltid tills jurygrupperna började babbla, då föll vi som furor, en efter en, och vaknade till när vinnaren stod klar och pappa skrek att det var ”bedrövligt” och att den låten saknade alla chanser i Europa.

Och mamma bar oss till våra sängar och vi somnade igen och jag minns det som en lycklig tid i livet.

Vi enades i en kärlek till Melodifestivalen.

Nu enas vi i ett hat till den.