Allt ljus på kungen – inget som Ulvskog verkar gilla
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har svårt att begripa varför kungen överhuvudtaget finns, livegenskap i alla dess former borde vara avskaffad vid det här laget. Trots detta var det omöjligt att inte bli imponerad när han i sitt tal förvandlades till en medmänniska som satte ord på en nations sorg. Det var nästan så man blev lite rojalist. (Ord som jag aldrig trodde jag skulle skriva.)
Men att allt ljus föll på kungen gillade uppenbarligen inte Marita Ulvskog. Hon är förbannad för att kungen i en intervju sa att folk inte vågade ta ansvar här i landet. Monarken bryter mot regeln att inte uttala sig politiskt, tycker socialdemokraternas partisekreterare.
Uppenbarligen har kungen avsagts sig sin grundlagsskyddade yttrandefrihet, blivit mutad till tystnad av apanaget.
Stackarn ska hålla sig till att klippa band och hålla käften och fortsätta vara en maktlös marionett. Tråkigt, eftersom han för en gångs skull var helt rätt ute och sa vad alla tyckte.
Och att en del människor har svårt att ta ansvar ter sig allt tydligare.
Laila Freivalds, till exempel, som först sa att Sverige borde ha agerat snabbare och man tänkte att vad skönt, en ödmjuk utrikesminister. Fast senare, i en annan intervju, ångrade hon ingenting.
Göran Persson, som är den ytterst ansvarige i detta land, skyller på UD-tjänstemän och andra skumma omständigheter som gjorde att han inte begrep vad resten av landets läskunniga förstod redan tidigt på annandagen.
Och statsministern säger att han är imponerad av Laila Freivalds. Som inte gjort fel, fast hon har gjort det?
Någon mer än jag som är förvirrad?
Ingen människa är ofelbar, alla gör misstag. Göran Persson och Laila Freivalds borde handlat snabbare men nu gjorde man inte det, kanske för att katastrofer sällan drabbar detta land och man därför underlåtit att bygga upp en krisberedskap, eller för att det var jullov, eller för att de helt enkelt inte begrep vad som hände. Summa summarum: det fungerade inte så bra men det viktiga nu måste ändå vara att lära sig av misstagen och se till att de inte upprepas.
Därför är det trist när statsministern beter sig lika rakryggat som en mollusk. Och när det spekuleras i att Marita Ulvskogs kritik mot kungen bara var ett sätt att finta bort kritiken mot regeringen så blir åtminstone jag ledsen och trött.
Är det meningen att denna stora tragedi ska sjunka ned på politikerrävspelsnivå?
Och vad är egentligen viktigast – att till varje pris behålla makten eller styra landet på bästa tänkbara sätt? Vad är gynnsammast i längden?
Självrannsakan, mänsklighet och ödmjukhet är också goda ledaregenskaper hos dem man vill hålla i handen när stormarna yr.