Könsnormer är också befriande

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Är det något man inte vill vara, så är det ung tjej. Det är dåligt självförtroende, självsvält, självstympning och allt möjligt trist som börjar på, och aldrig kommer längre än, ”själv”.

Ett tag verkade det mer skonsamt att vara ung kille, men inte längre. Unga killar spöar varandra, är sämst i plugget och ska samtidigt ”utforska en ny mansroll”.

Den verkar mest innebära smink och kläder och bantning. Just det som sägs lämna unga tjejer i dåligt självförtroende, självsvält och självstympning.

Och ovanpå alla gamla kända problem läggs nya. På universitetet i Manchester, till exempel, har studentkåren dåligt samvete för att det har stått ”herrar” och ”damer” på respektive toalett. Det är ”obehagligt” för transpersoner, så från och med denna termin står det bara ”toalett” på det som var damernas och ”toalett med urinoar” på det som var herrarnas.

”Om du föddes som kvinna och fortfarande, i nuläget, är ganska kvinnlig, men definieras som man, ska du kunna gå på herrarnas. Du behöver inte nödvändigtvis ha haft en könsombestämmande operation, du kan helt enkelt definiera dig själv som man, känna dig väldigt maskulin i dig själv, känna att, rent faktiskt, är inte den du är en kvinna”, säger kårens ”kvinnoofficer” Jennie Killip. Kön okänt.

Det är sådant alla unga kvinnor, unga män och unga andra funderar på, när de inte är upptagna av att plåga sig själva för att de är sig själva, om de nu är det.

Man skulle gärna vilja göra något för dem. Frågan är vad. Att ungas liv är så förtvivlat usla sägs bero på sexistisk reklam, kommersiell tv och samhällets skönhetsideal. Om vi bara blev av med allt det där, skulle ungdomar på heltid kunna hänge sig åt intressanta filosofiska frågor, som den om toaletterna på Manchesters universitet.

Men ibland undrar jag. Skulle det kunna vara så att vi har att göra med en brist på – inte ett kvävande överflöd av – normer?

Skulle det kunna vara så att normer faktiskt kan vara befriande? Att de sätter oss i ett sammanhang, där något är större än jaget. Att de befriar oss från ett tröstlöst skådande ned i våra egna navlar och underliv.

Säkert en orimlig tanke. Ändå kan jag inte bli kvitt känslan av att mindre ”själv” ger mindre självplågande. Och att märkningen av toaletterna på Manchesters universitet borde vara en skitsak.