Regeringen vet inte vad som sker i de hemligaste rummen

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-12-13

Kadhammar: Spioneriet är allt annat än konkret

Försvarets radioanstalt är den svenska statens hemligaste rum. Det är så hemligt att inte ens betrodda politiker har insyn, sannolikt inte ens den högsta försvarsledningen, mer än översiktligt.

Så när SVT:s Uppdrag granskning berättar att FRA samarbetar med amerikanska NSA blev avslöjandet som så ofta i sådana här sammanhang - mest luft.

Det lärorikaste var att se riksdagsmännen Peter Rådberg, MP, och Allan Widman, FP, ledamöter i försvarsutskottet och uppenbart lika villrådiga som allmänheten. Rådberg hade frågat förra FRA-chefen om myndigheten följer lagen, chefen svarade ja, och med det svaret fick Rådberg sig nöja.

Den svenska försvarspolitiken har efter andra världskriget alltid varit inriktad på försvar österut och samarbete med väst. Utrikesminister Östen Undén, den moderna svenska utrikes­politikens fader, neutralitetens store ideolog, undrade 1952 om Sverige alls hade ­någon planläggning för försvar ­västerut.

Försvarsministern berättade om denna undran för överbefälhavaren Nils Swedlund. Han blev ­rasande. Skulle Sverige göra försvarsplaner mot väst? För överbefälhavaren var det otänkbart. Han skrev i sin dagbok, som nu finns i Krigsarkivet:

”Jag kan knappast tänka mig att ge min stab en sådan arbetsuppgift utan svåra psykologiska följder. ToNi (försvarsminister Torsten Nilsson) ­skulle varna Undén.”

På den tiden värvade underrättelsetjänsten, T-kontoret, baltiska flyktingar som agenter. De fick vapenutbildning, utrustades med pistoler och automatkarbiner, självmordspiller och radiosändare, och skeppades över till Baltikum, främst Estland.

Snabbgående västtyska och brittiska båtar förde dem över Finska viken och Östersjön.

Radiosändarna levererades av amerikanska ambassaden i Stockholm.

Försvarets radioanstalt tog emot krypterade underrättelser. Utlandsradion kunde på bestämda tider lämna meddelanden. Om hallåmannen sa ”sångaren Ralf Salva framträder” betydde det att agenterna måste byta bostad.

Alla de svenska agenterna ­infångades eller dödades av det sovjetiska kontraspionaget.

Ändå kan den perioden paradoxalt nog framstå som närmast ... idyllisk. Eller rättare sagt hanterlig. Spionaget var konkret. Unga män skickades över för att fotografera järnvägsstationer och teckna ­kartor. Jämför det med FRA:s spionage och samarbete med amerikanerna i dag: Data­system som gör det möjligt att kartlägga miljoner människors aktivitet på internet. ­Möjlighet att i realtid följa vad någon gör på nätet.

Den amerikanske journalisten Glenn Greenwald, visselblåsaren Edward Snowdens samarbetspartner, sa i tv-­programmet att NSA har målet att eliminera privatlivet för alla i hela världen.

Jag tror honom. I princip.

Men vad har FRA för mål?

Uppdrag granskning kunde inte berätta mycket mer än att FRA verkar ha deltagit i hackerattacker, av vilka fem tycks framgångsrika. Mot vem? ­Vilka? Vi vet inte men det är ingen djärv gissning att säga rysk militär.

På juridisk svenska kallas hackerattacker aktiv signal­spaning och det är inte tillåtet.

Det är som att säga till en spion att han ska spionera men utan att öppna andras post.

När jag undersökte det svenska spionaget mot Sovjetunionen på 1950-talet berättade en av T-kontorets chefer att säkerhetspolisen var angelägen om att verksamheten ”så långt som möjligt” skedde inom ­lagens gränser. Regeringen lät meddela att det var i sin ordning att underrättelsetjänsten höll saker hemliga - för regeringen.

Det kallas på engelska ”deniability”, möjlighet att ­neka, det vill säga att ansvariga ministrar sannings­enligt kan svara: Det hade jag ingen aning om.

När Sovjetunionen 1957 officiellt protesterade mot det svenska ­spionaget ville utrikes­minister Undén tillsätta en utredning av underrättelsetjänstens verksamhet. ÖB Swedlund blev i vanlig ordning förbannad och skrev i dag­boken:

”Är Undén rädd för ry (ryssarna)? Kom ihåg att vår låga mil. beredskap ovillkorligen måste kompenseras av en någorlunda effektiv underrättelsetjänst.”

Det blev ingen utredning.

Jag berättar detta för att ge en känsla av spelet mellan ­underrättelsetjänsten och ­politikerna. Det finns ingen ­anledning att tro att det är ­annorlunda i dag.

Statens hemligaste rum är och förblir stängt. 42 år ­efter att han greps av sovjetiska gränstrupper fann jag den sannolikt sista överlevande svenska agenten på en gård i Estland.

Han hette Evald Hallisk. Han hade överlevt 15 år i Sibirien.

En spion alla trodde var död hade återvänt från det förflutna. Han tilldelades så småningom 500 000 kronor av regeringen ”ex gratia”, av nåde. Det betydde att regeringen inte medgav någonting eller lämnade någon förklaring till varför den estniske medborgaren Hallisk skulle ha pengar av svenska skattebetalare.

Det slutna rummet ­förblev stängt.

Fotnot: Peter Kadhammars bok om T-kontoret och ­spionaget mot Sovjetunionen, ”De samman­svurna”, publicerades 1999.