Moralpanik är fascinerande
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Lite synd var det väl allt att inte The Poodles vann i Globen. Jag menar, alla som kan sin rockhistoria inser ju hur bisarrt det är att hårdrocken nu bokstavligen stegat in i folks vardagsrum.
I Finland vann Lordi överlägset schlagerfestivalen. Iförda skräckmasker, nitar och läder ska deras tunggung erövra världen via Aten.
Till och med SVT har skaffat sig ett hårdrockprogram, det briljanta ”Rundgång”.
I fredags hade de en uppfriskande genomgång av den moralpanik hårdrocken väckte i tidernas begynnelse, det vill säga 80-talet.
Det var då de permanentade mammorna med knytblusar ville förbjuda och bränna skivor. Hem och skola trodde på fullt allvar att de som lyssnade på pudelrock skulle börja offra till Satan, knarka och äta fladdermöss.
Linköpings kommun förbjöd helt sonika gruppen Deicide att spela eftersom ”de stred mot de kulturella målen”.
Värst var kristdemokraten Siewert Öholm när han ställde chefredaktören för Okej till svars för att de publicerade nyheter om gruppen Wasp. Låten ”Animal (Fuck like a beast)” ansågs nämligen leda till ungdomens fördärv.
Till svar fick han en axelryckning och svaret: ”Vi skriver om det folk vill läsa om”. Öholm blev så upprörd att han var tvungen att avsluta programmet med en antihårdrockbön. Moralpanik är fascinerande, särskilt efteråt. Någon som minns hur skadligt rollspel, video eller dataspel ansågs vara? Vem minns ryktet att mikrovågsugnar orsakade cancer?
Rädslan för det främmande sätter märkliga saker i rörelse hos folk. Det enklaste är att ängsligt klamra sig fast vid de ”rätta” åsikterna när media, stat och kyrka börjar fördöma.
Tack och lov för de syremättade subkulturerna där folk skiter i vilket. Hårdrocken har i alla fall både överlevt och vidareutvecklats av briljanta grupper som Hammerfall och Deathstars. Måtte bara inte pudlarnas rumsrenhet förstöra hela musikgenren.
I en metrosexuell värld fylld med skönhetsopererade män iförda rosa slipsar och pappas kontokort behövs det öldrickande, håriga män som vrålar ut sin brunst i natten. Självklart ackompanjerade av tunga gitarrer för hårdrock ska kännas i kuken, oavsett om man har någon eller ej. Det är stora, äkta känslor blandat med humor och självdistans. Inget fjolligt finlir.
Så ge mig fler gubbmagar inklämda i vitt läder, högre gitarrer, vassare nitbälten och framför allt fler ynglingar i trånga spandexbyxor. Bring it on babes.
Det våras för hårdrocken, och det är inte en dag för tidigt.