Hoppet om Kosovo lever genom Sonya
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sonya och jag firade alla hjärtans dag med att leta efter människor som överlevt massakrer i Kosovo. Det låter kanske inte så fruktansvärt kul, men jag kan lova att det var en upplevelse att resa runt med denna 21-åriga stjärnreporter från tidningen Koha Ditore.
Hon har stora ambitioner och massor av energi. Både pluggar, jobbar och är involverad i en konsert för både kosovoalbaner och serber. Detta trots att hon var tretton år under kriget och bland annat såg en släkting avrättas. Men Sonya har gått vidare och ser försoning som den enda tänkbara vägen till en framtid.?
–?Och det är roligt att vara ung i Kosovo, 60 procent av befolkningen är under 25 år, sa hon medan vi körde på de usla vägarna.
Förra gången jag var här brann husen i byarna och vägarna var tomma, så när som flyktingar som kom gående med knyten i famnen för att komma bort från granatelden vid frontlinjen. Sedan bombade USA och gick in med trupper och därefter vällde internationella samfundet in i Kosovo.
Först nu har FN har lagt fram ett förslag om områdets framtid. Trots att förslaget ger kosovoalbanerna mer självstyre demonstrerade 2?000 extremister i Pristina förra helgen. Ukrainsk, rumänsk och italiensk polis slog tillbaka med idiotiskt mycket våld. Två personer dog och trots att två ansvariga har avgått försöker mörkermännen utnyttja detta som argument för att ställa till bråk.
Förhoppningsvis har extremisterna inte särskilt mycket stöd bland folket, de flesta verkar ändå inse att kosovoalbanerna är på rätt väg. Besinningen muntrar upp, likaså mötet med Sonya. Det finns en annan verklighet bortom nyhetsrubrikerna. Jag säger inte att situationen i Kosovo på något sätt är bra, serber bor fortfarande i enklaver som övervakas av bland andra svenska KFOR-soldater. Patriarkala klaner har makten, det är korrumperat och det finns ingen riktig industri att försörja sig på. Det internationella samfundet, med sin armada av tusentals poliser, soldater, hjälparbetare och tjänstemän, är regionens enda försörjning. Men det finns hopp och goda krafter, vilka Sonya personifierar. Och när vi sedan träffade överlevande från en massaker för sju år sedan, människor jag tidigare träffat i deras djupaste ångest, och såg att de i?dag hade det riktigt bra ingav det också framtidstro. Det finns en framtid hur hemsk verkligheten än är, det händer också bra saker. Jag tror att det är viktigt att inte glömma bort det, särskilt för en reporter.