Han vågar tro på Europa trots nästan 80 år av oro

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-02-27

Utanför den dunkla salens handblåsta fönster faller snön stilla. En kortväxt man med tjocka glasögon sitter vid mitten av matsalsbordet och pratar. Runt ­honom lutar sig gästerna fram för att lyssna.

Mannen med de tjocka glasögonen gör ett svep över sitt lands ekonomi, politik, energiförsörjning. Brunkol, vindkraft, kärnkraft. Utrikes­politik. Orden mal fram, inte snabbt, inte långsamt, inte högt, inte lågt. Gästerna ­lutar sig fram. Euron. Nato.

Det knarrar i golvet när ­servitörer bär in förrätten. Mannen som talar rör ­inte sin. Gästerna tuggar och lyssnar. Servitörerna häller upp vin.
 

Ambassaden har legat i huset sedan 1936. Innan dess tillhörde det familjen Philipson, ”den berömda” säger ambassadören och ler. Fasaden vetter mot Humlegården. Ivar Tengbom ritade huset. Han ritade också Konserthuset, Handelshögskolan och Kreugers tändstickspalats.

Det skramlar i köket. Hur många luncher och middagar har inte serverats i denna matsal. Hur många skratt har inte stigit mot kristallkronan. Hur många förtroenden har inte utbytts, ­lögner serverats, sanningar kastats fram. Hur många ­artigheter.

Tre år efter inköpet av fastigheten invaderades ambassadörens land, ockuperades, sattes i brand. Där fick Förintelsen sin hög­effektiva, industrialiserade form och judarna utplånades. När nazisterna besegrats ­bestämde stormakterna att hela landet skulle flyttas väster­ut. Dess tyska invånare fördrevs, landet upplevde ett slags ockupation på nytt, utrensningar, väpnat motstånd, förtryck, töväder, förnyat förtryck, revolution, statskupp, nöd, revolution.

Och i detta rum pågick ­samtalen år efter år, ­decennium efter decennium. Väggarna täckta med brunbetsad panel har svalt ­ljuden och lagrat dem i träet.­ Jag stänger ute­ ­ambassadörens röst och lyssnar men träet tiger.
 

Finns det fredade platser? Finns det rum där man kan stänga världen ute?

Kanske är detta den enda biten polskt territorium som är orörd sedan 1936.

Ambassadören tystnar. Han dricker vatten. Adamsäpplet rör sig med varje klunk.

– Det finns fortfarande hopp för Europa, säger han när han ställer ner glaset.

På andra sidan fönstren har snöfallet tilltagit.