Snart vet vi om terrorlagen är ett fiasko – eller inte
Att den nya lagen om terrorresor i dag för första gången prövades i hovrätten är intressant av flera skäl.
Domen blir en stark indikation på om paragrafen över huvud taget fungerar.
Den unge mannen, svensk medborgare, ännu inte 30 år fyllda, tatueringar, skägg, stoppades i Istanbul i våras.
Han var på väg till Syrien, men sattes på vändande plan från Turkiet tillbaka till Arlanda där svensk polis väntade.
Terrorresa, ansåg åklagare Agnetha Hilding Qvarnström och ställde honom inför rätta.
I Svea hovrätts sal 11, en gång matsal i ett palats som ägdes av friherre Schering Rosenhane, författare och ämbetsman, utvecklade åklagaren påståendet om brottslighet.
I mannens beslagtagna dator och mobil hittades över 500 bilder på islamistiska terrorister, sökhistoriken på Google avslöjade ett påfallande stort intresse för bland annat IS, i bagaget hittades samma slags skyddsväst som de stridande brukar använda och i en chatt på Facebook berättade han för en gammal kärlek att han skulle till Syrien och begå jihad.
Hilding Qvarnström rabblade indicier koncentrerat och metodiskt, det var stundom svårt att höra, snöröjningen utanför fönstret på Riddarholmen lät av och till som en hårdrockskonsert av enfaldigare slag.
Nog finns för mannen besvärande omständigheter. Onekligen tyder en hel del på att han, som åklagaren hävdar, skulle ansluta till al Qaidas syriska gren, tidigare Nusrafronten, nu Jabhat Fatah al-Sham.
Paus. Det visar sig att den åtalade gärna pratar med de två journalister som orkat släpa sig till rättegången. Han berättar om åren som gängkriminell i Malmö. Osama Krayem, misstänkt för inblandning i terrordåden i Bryssel, är en vän. "Jag levde destruktivt".
Nu, hävdar han, är allt annorlunda. Han har blivit religiös. Han pluggar sociologi på universitet. Han tar avstånd från kriminalitet.
– Skälet till att jag ville till Syrien var för att hjälpa till humanitärt. Leka med barn. Undervisa i engelska. Sådana saker.
Kanske ljuger han. Kanske är han en naiv men sanningstalande drömmare.
Attunda tingsrätt konstaterade i sin dom att det fanns omständigheter som talade till hans fördel. Som till exempel att vissa av bilderna och internetsökningarna handlade om just humanitär hjälp.
Att tingsrätten friade mannen är inte så mycket att säga om. Bevisvärdering är ingen exakt vetenskap, jurister gör olika bedömningar, förberedelsebrott kan vara svåra att bevisa. Domstolen ansåg att det fanns rimliga tvivel. Det är sådant som händer.
Det intressanta och ovanliga med domen är att den ansluter till den kritik som lagrådet och vissa remissinstanser riktade mot lagen innan den trädde i kraft. Att den var så vag att den inte är mycket att ha.
Invändningar som politikerna, med behov av att visa handlingskraft och med ledarskribenter som kräver hårdare tag gläfsande i hälarna, struntade i. Att det redan är förbjudet att förbereda och begå terrormord var av underordnad betydelse. Resorna skulle kriminaliseras.
Om även hovrätten friar mannen och instämmer i kritiken så har den svenska terrorbekämpningen ännu ett problem att handskas med. Sedan lagen trädde i kraft den 1 april har drygt tio förmodade IS-sympatisörer åkt i väg. Några av dem har återvänt.
Det sista åklagarna behöver är med andra ord en lag som är så dåligt skriven att den knappt går att använda.
Hovrättsråd Niklas Wågnert bröt för lunch strax före tolv. Snödrivorna töade bort i små rännilar mellan kullerstenarna på Riddarholmen och byggjobbare stod och rökte.
Om ett par veckor har vi möjligen ett svar. Är den nya lagen något att ha – eller ett fiasko?