Det är ej kärlek kritikerna känner
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Nu blir det poesi:
”Jag vill gå i en skog, känna livet som andas, Maria.
Jag vill ge dig min tro, jag vill komma till ro i din famn.
Känna dofterna blandas när dimslöjor lättar, Maria.
Som en dröm som blir sann, när vi två har varann.”
Det har varit dansbandskamp på tv under hösten och jag kan inte påstå att jag följt den. Däremot har jag följt kommentarerna och det har varit rätt kul. Det har funnits åtminstone ett dussin recensenter därute som fyllts av allehanda känslor, lagt fingrarna på tangentbordet, tagit sats och...
Ja. Där någonstans har formuleringarna börjat sloka.
”Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
Om det är kärlek, säg då vad den är!
Ett gott, som så torterar och förtär?
Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?”
För det har varit svårt, det här. Ska de såga denna gräslighet rakt av? Ska de ta på sig den glada ironihatten och förklara att det finns glimt i ögat och kultfaktor? Ska de bekymra sig över klyftan mellan akademisk innerstadsmedelklass och ”folklig” kultur? Eller ska de bara tvåla till den där jävla Peter Settman? Igen.
”Blickarna som du mig sänder
tänder nå’t varmt inom mig.
Det är nå’t härligt som händer
som fångar och drar mig till dig.”
Det är kläderna som retar dem. Och den eviga foxstrottiga takten. Och den landsbygdssvenska stadshotelligheten. Men det som verkligen driver dem till vansinne är texterna. Hjärta-smärta:
”Hon går förbi, så grym och underbar
att själen bävar, skälvande dör bort;
väpnade suckar följer som eskort
den sköna ovän jag och Amor har.”
Ständigt denna kärlek. De står helt enkelt inte ut.
De har förstås alldeles rätt. Dansbandstexter är förfärliga. Smetiga och slarviga och nödrimmade. Å andra sidan undrar jag om särskilt många av de kritiker som kräks när de hör ”Jag vill vara din, Margareta”, skulle känna igen en bra kärleksdikt om de hörde den.
Apropå det, det första citatet i den här texten är från Thorleifs ”Med dig vill jag leva”. Det tredje från Vikingarnas ”Leende guldbruna ögon”. Det andra och fjärde från Francesco Petrarcas ”Kärleksdikter”, i tolkning av Ingemar Björkeson. Petrarca levde på 1300-talet och var ett av renässansens första genier.
Skulle inte Larz Kristerz kunna sätta Petrarca i stegvänlig baktakt, så får vi se.