Kvinna dömd till livstid för mord - trots viss rätt till nödvärn
Den tidigare ostraffade kvinnan hade rätt till visst nödvärn, men dömdes ändå till livstids fängelse för mord.
Var det detta ni ville uppnå med er straffskärpning, politiker?
Relationen mellan mor och dotter var komplicerad, skulle rätten senare få höra. Den äldre kvinnan var alkoholist, oberäknelig, våldsam, den yngre var ofta rädd för henne.
Den här sommarkvällen i en tvårumslägenhet i Härnösand tittade de på tv, modern drack och vräkte ur sig att dottern var en horunge som hade fått barn utan att vara gift.
Under rättegången förklarade kvinnan att hon blev ”jätterädd” då mamman plötsligt kom emot henne och höll därför upp kniven hon hade tänkt att skala frukt med.
13 eller 14 knivhugg senare låg en 73-årig människa döende på golvet och den som hade huggit henne ringde SOS och förklarade vad som hade hänt.
Hugg var nödvärn
Det första knivsticket var nödvärn, anser Ångermanlands tingsrätt. Men sedan har hon använt ett våld som ”varit uppenbart oförsvarligt”.
Det är inte svårt att hålla med. Att hugga en gammal, berusad kvinna som inte hade något att skydda sig med över tio gånger är långt bortom ett rimligt självförsvar.
Tingsrätten konstaterar att brottet skedde efter att den av riksdagen beslutade straffskärpningen för mord trädde i kraft, kikar i förarbeten och för ett långt resonemang om den nya lagtexten.
Hänsynslösheten är så stor i detta fall och de förmildrande omständigheterna så obetydliga att inget annat än livstids fängelse kan komma i fråga.
Ja till hårdare tag
Kanske står sig domen. Kanske anser hovrätten att dråp har begåtts, tar hänsyn till att kvinnan inte har straffats tidigare och dömer henne till låt oss säga sex års fängelse. Vi får se.
Dock har alla de riksdagsledamöter som glatt tryckte på knappen och röstade ja till ännu lite hårdare tag i våras redan nu anledning att läsa Ångermanlands tingsrätts dom.
Jag satt på åhörarläktaren och lyssnade på den debatt i plenisalen som föregick voteringen och hörde politiker med bekymrade miner tala om att straffen måste börja stå i proportion till brottets allvar och ta hänsyn till ”förändringar i samhället”.
Som om snatteri fram till dess hade bedömts vara lika allvarligt som mord, som om de hade något vettigt underlag för sina påståenden om att medborgarna ville ha denna straffskärpning.
Att antalet fall av dödligt våld sjönk och att det därför inte fanns en brottsutvecklingen som motiverade pillande i juridikens paragrafer talades det dock av lätt insedda skäl inte om.
Ask drev på
Inte heller inbillade sig någon lagstiftare att risk för livstids fängelse skulle avhålla människor från att mörda.
Det var valår, populismen skenade, justitieminister Beatrice Ask drev på och justitieutskottets ordförande Morgan Johansson nickade instämmande.
Två veckor efter att deras lagändring trädde i kraft uppstod ett bråk i en lägenhet i Härnösand, ett av alla dessa bråk runt om i landet där ingredienserna stavas sprit, mänsklig olycka och kniv, bråk som sällan eller aldrig blir rubriker i de stora tidningarna.
Lagens strängaste straff, inte längre förbehållet Malexander, Mattias Flink eller lasermannen, har dömts ut.
Var det verkligen så här det var tänkt att bli?