Jag är jävligt trött på de gnälliga och självgoda
Sverige är ett delat land men inte på det sätt vi oftast tänker.
Det är inte delat mellan svenskar och invandrare.
Det är inte delat mellan fattiga och rika.
Skiljelinjen går mellan de tre storstadsregionerna och resten av landet. På ena sidan har vi ett lag – säg halva befolkningen – som känner att det är med på färden framåt, mot intressanta arbeten, högre standard – allt det nya. På andra sidan finns de som blev kvar när tåget gick.
En gång bodde jag i Hofors i Gästrikland. Kommunen hade växt upp kring och dominerades av stålverket.
Effektivare produktionsmetoder gjorde allt större delar av arbetsstyrkan onödiga. Stålverkets produktionsmetoder var toppmoderna och kommunen krympte, och krympte. Hofors låg högst i självmordsstatistiken i landet. Det kan bli så på en plats där framtiden har flyttat någon annanstans.
Jag är uppväxt i Säffle i Värmland. Det var en liten och tämligen blomstrande stad. När jag nu kommer dit och går genom centrum ser jag stängda butiker, en bygd i nedgång.
(Fast det finns numera tre apotek i stället för ett. ”Så om vi blir deppade finns det bot”, rapporterar min mamma.)
Den stora skiljelinjen är lätt att finna i statistiken. SCB publicerar något som heter bruttoregionprodukten. Där kan man också se hur mycket varje län bidragit till utvecklingen av Sveriges totala ekonomi. Stockholm, Västra Götaland och Skåne ligger skyhögt över alla andra. Skyhögt.
Det betyder inte att de andra är ”tärande”. Andra mått visar att till exempel Norrbotten, Jämtland och Västernorrland producerar stora värden per invånare.
– Mycket skog och vattenkraft och lite folk, säger en tjänsteman på länsstyrelsen i Östersund.
Avgrunden som går tvärs genom vårt land sätter inget större avtryck i debatten. Det är märkligt. För det är avgrunden som bestämmer hur vi röstar och agerar, och som antagligen förklarar hur de rasistiska Sverigedemokraterna kunde ta plats i riksdagen.
Avgrunden djupnar. På ena sidan: ”08:or”. På andra sidan: ”lågutbildade bidragstagare”.
Jag är jävligt trött på gnälliga bonnläppar och självgoda stockholmare, de flesta inflyttade från en döende glesbygd. När ska de börja agera utifrån sitt gemensamma intresse - att hela Sverige ska leva?