Hur är det med finkänsligheten?
Ni såg säkert nyheten. Den var från USA, förstås. Kentucky, den här gången. Alla sådana där nyheter är från USA, om de inte handlar om någon som blivit bestulen på en njure, för då är de från Indien eller Pakistan.
Hursomhelst: TJEJ HOPPADE FRITT FALL, FICK FÖTTERNA AVSLITNA.
Första reaktionen, instinktiv, är given: en sådan där grimas med sammanbitna käkar, kisande ögon och vinande inandning mellan tänderna. Men sedan, då?
Jag vet inte hur det var med er, men min hjärna behövde ungefär en halv minut innan den lufsade in i följdfrågefållan. För vad betyder egentligen ”avslitna”? Är fotlederna brutna, ledbanden av och fötterna off-line, men fortfarande...
Hur ska man uttrycka den här saken lite finkänsligt?
...fortfarande, låt oss säga, monterade? Eller ska man tolka ”avslitna” mer bokstavligt? Är det möjligen så att flickan fortsatte nedåt, men hennes fötter satt kvar och...
Ja, här någonstans är det nog kört med finkänsligheten.
Man är ju sådär måttligt tillfreds med att gå omkring och grubbla över saker av det där slaget. Tjejen är trots allt en alldeles riktig tjej, även om hon råkat ut för en kvällstidningsolycka. ”Någons dotter, någons mamma”, som folk i världsförbättrarbranschen brukar säga. Det rör sig inte om en seriefigur.
Man borde med andra ord skärpa sig. Starta en insamling. Kräva särskilda inspektioner. Ta initiativ till ett nationellt upprop mot profithungriga nöjesfältskapitalister. Bära ett kolorerat band på rockslaget. Åtminstone skicka blommor.
Men. Men, men. Man vill ju ändå veta. Följde fötterna med, eller...?
Det är ingen högklassig tankebana, det där. Inget som ger någon vidare status, om man inte umgås med Henrik Schyffert. En utväg vore att skylla sina egna tankar på någon annan. Kvällspressen ligger bra till, som alltid. Detta stinkande träsk av avskrädesmänniskor som invaderar våra sinnen med sitt bisarra äckel.
Om man säger så.
Fast det håller inte riktigt. Vore det inte kvällspress vore det skillingtryck. Och vore det inte skillingtryck vore det Bibeln. Folk tappar mer än fötterna på ett väldigt detaljerat sätt i den boken.
Så man småplirar skamset på sina egna, ännu anslutna, fötter och inser att man inte har någon eller något att skylla på. Förutom att man är människa, kanske.