Lugna ner er - klimataktivisten fälls i hovrätten
Högt blodtryck råder i sociala medier sedan en klimataktivist som blockerat trafik har friats.
Lugna ner er, det finns inte en chans att domen står sig i hovrätten.
Inom loppet av två dagar sommaren 2022 ställde sig människor två gånger mitt i en av Stockholms mest livligt trafikerade gatukorsningar och stoppade fordon.
En av demonstranterna friades härom dagen av Stockholms tingsrätt för ohörsamhet mot ordningsmakten, ett brott han enligt åklagaren begick då han vägrade lyda polismans befallning om att lämna platsen.
Rätten ansåg att ”klimatförändringarna är akuta” och att den åtalade därför agerat i nöd.
Och inte nog med det. Eftersom mannen är klimatforskare till professionen hade han ”ett moraliskt och yrkesmässigt ansvar att agera”.
Det skulle inte förvåna mig om domen, den första i sitt slag, i framtiden kommer att bedömas som klarsynt, progressiv, möjligen rent av heroisk.
Men riktigt så lät det inte i sociala medier efter att den i går blev känd.
”Skandal”, ”horribelt”, ”oacceptabelt”. Blotrycket var alarmerande högt hos var och varannan hederlig skattebetalare.
Längst gick den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson, som befarade att domen ”sanktionerat alla typer av anarki, ohörsamhet mot polis och sabotage”.
Nu är inte denne politiker en av de största tänkarna i mänsklighetens historia, men det finns ändå anledning att bemöta honom.
Och det bästa sättet att göra det är genom att titta närmare på hur domstolen har resonerat.
Nödläge? Tja, Högsta domstolen har och för sig slagit fast att det kan föreligga i sammanhang som dessa.
Men det krävs även att en aktion på ett omedelbart och konkret sätt kan rädda klimatet.
Och säga vad man vill om att i rusningstrafik blockera hörnet Kungsgatan/Sveavägen, men det leder inte till att Antarktis isar plötsligt slutar smälta eller ens att Parisavtalets mål uppnås.
Rättens ordförande, den ende juristen bland domarna, försökte förklara för de tre nämndemännen att lagen näppeligen medger att åtalet ogillas.
Han fick en av dem med sig, men övriga två ville fria. Och då siffrorna blev 2–2 vann det för aktivisten förmånligaste alternativet.
Men det kommer hovrätten att rätta till. I nästa instans fälls mannen. Minns var ni läste det först.
Det var för övrigt en socialdemokrat och en vänsterpartist som gjorde tumme ner till åtalet. Medan den nämndeman som höll med juristdomaren är kristdemokrat.
Den som vill argumentera för att ideologisk tillhörighet inte var avgörande för utgången av målet kommer att ta på sig en inte alldeles tacksam uppgift.
Domen må vara sympatisk och de rättsliga gränserna för nöd är i och för sig ett intressant ämne, men låt oss lämna dömande på politisk grund till Kina och Ryssland.
Vilket för mig över till den viktigaste aspekten på målet och det efterföljande oväsendet, nämligen Sveriges olycksaliga koppling mellan den politiska och den dömande makten.
Ännu ett exempel läggs till en redan alldeles för lång lista över nämndemannaeländets konsekvenser.
Jan Ericson och de andra politikerna i den lagstiftande församlingen saknar inte möjligheter att ändra nuvarande ordning.
De kan besluta att nämndemännen ska nomineras av andra organisationer än politiska partier.
Men jag antar att det är för mycket begärt att han ska göra nytta i stället för att gapa på X.