Sluta ljuga om det perfekta, hycklare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag kan inte låta bli att gilla Linda Rosing. Hon är stereotypen för den hopplösa väninnan som upprepar samma misstag gång på gång, en ständigt pågående bilolycka som kör in i samma bergvägg medan omvärlden skriker: Neeej! Snälla!
Nu har hon lämnat Fadde, dörrvaktsbaben i Enskedeslottet som hon skulle leva lyckligt med i alla sina dagar medan hon föreläste för skolklasser om utvikningens faror. För hon skulle ju bli seriös, bli debattör och att återförenas med den dotter hon en gång övergav.
Nu verkar det som om hon övergav dessa planer för att försörja sig på att spela kort och inte helt otippat är det nya hugget en professionell pokerspelare. Självklart undrar man hur länge det kommer att hålla och vad händer med barnen?
Fortsättning följer eftersom Linda Rosing inte kan låta bli att blotta sig på varje tänkbart sätt.
Men oavsett om skälet är narcissism och/eller dumhet så verkar hon inte klara av att dölja sig bakom en vacker yta. Det gör henne, på något förvridet sätt, mer hederlig än många andra kändisar.
För det är ju hycklarna man tycker illa om, de som står och låtsas bakom fasaden, livrädda för att blotta sitt verkliga jag.
Tänk så mycket bättre det är när folk talar sanning, att succén inte kom som en blixt från klar himmel utan berodde på många års slit, förnedringar och offer. Att det var alkoholproblemen som gjorde att det inte gick att jobba längre. Att det ständiga arbetandet beror på prestationsångest och rädslan för att gå hem till en tom lägenhet.
Tänk så mycket ångest folk hade sluppit om de fått
höra sanningen istället för förljugna perfektionshistorier.
Pernilla Wahlgren gillar man ju väldigt mycket mer nu när man får veta att det dolde sig ett misshandlande kräk till Emilio bakom hennes hysteriskt glada artistimage. Och det är inte konstigt att geniala Martina Haag är så älskad eftersom hon inte hycklar med sitt liv utan driver med det istället.
Ärlighet rockar och ska den icke så smickrande sanningen fram så gillar jag Linda Rosing för hon får mig att känna mig som en bättre och smartare människa. Genom att skvallra och fördöma henne så förhäver jag mig själv, något jag knappast är ensam om. Och det säger väl egentligen mer om mig och omvärlden än om Linda Rosing.
För övrigt anser jag att Riket på SVT var helt suveränt.