Lika för lagen - alla vet att det bara är skitsnack

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så var vi där igen. En 14-årig flicka tvingas se på när hennes mamma mördas, därefter drogas hon av mördaren som sedan våldtar henne.

Nu har målet varit uppe i hovrätten och förövarens dom fastställdes till livstids fängelse. Men det skadestånd flickan fått i tingsrätten sänktes med hundra tusen från 610850 kronor till 510850 kronor. Och nu kommer det mest absurda av allt, hovrättens motivering till att sänka flickans skadestånd: Lidandet var inte tillräckligt långvarigt.

Hur kan man stjäla en fjortonåring på hundra tusen kronor med en sådan vanvettig motivering? Som om inte flickebarnet kommer att lida dåligt i resten av sitt liv av det fruktansvärda hon tvingats uppleva.

Jag vet inte om hovrättsdomare Bertil Hübinette har några barnbarn i yngre tonåren, men nog vore det intressant att veta hur han hade reagerat om han hade haft det, och de utsattes för samma sak som det fjortonåriga flickebarnet. Hade han då kunnat vara lika iskall?

Många styrs av sina normer

Rättvisan är blind, byråkratin likaså, alla ska enligt mallen behandlas lika. Samtidigt vet ju alla att det är skitsnack. Kön, ålder, kontaktnät och status i samhället spelar in. Och det faktum att domare och lagmän till största delen består av äldre män har säkert också betydelse. Många av dem styrs av sina normer, följer ängsligt lagen in absurdum på ett sådant sätt att deras beslut blir rigida. Men då handlar det inte längre om rättvisa utan ett ängsligt sneglande på praxis och tolkningar.

Juridik och domstolar visar vad som anses vara viktigt i samhället. På 1700-talet bestraffades till exempel stöld med döden medan man kom undan med böter vid en dödsmisshandel. Ett människoliv var med andra ord mindre dyrbart än egendom.

Andra osynliga regler inom domstolarna, som inte är inskrivna i lagen, är att alkohol anses vara en förmildrande omständighet, men bara för förövaren. Om ett brottsoffer är berusat så får hon eller han mer eller mindre skylla sig själv. Precis som 13-åringen som utsattes för grova sexuella övergrepp i Motala. Hovrätten friade då två män och sänkte straffet för de två andra. Skälet: Man ansåg att hon drack alkohol frivilligt. Herregud, flickan var tretton år. Det är ett barn det handlar om!

Rättsröta

Inte undra på att det talas mycket om rättsröta. Kanske är det istället helt enkelt så att rättsamhället går i otakt med merparten av landets befolkning. Att gemene man har en större känsla för rättvisa och högre moral än de som ska utskipa den.

Men domstolar och lagstiftare är ingen isolerad företeelse, de är en del av samhället och det består ju av dig och mig. Självklart ska inte domstolarna ge vika varje gång opinionen tycker något, men de ska inte heller sätta lag över rättvisa, gömma sig bakom luddiga paragrafer, strunta i att ta ansvar för vad som är rätt. För ett samhälle behöver riktig rättvisa.

Folk är trötta på att vara rädda

Det finns en enorm längtan efter civilkurage, att heder och sanning ska löna sig. Folk är trötta på att vara rädda, på att det inte räknas om man handlar rätt utan att lögner, kryphål och feghet är lönsamt. Många vill göra något, här och nu, men en förändring fungerar bäst om den kommer från två håll. Lagstiftarna kan premiera de brottslingar som talar sanning genom att ge dem straffrabatt, precis som man gör i de flesta andra länder. Men det finns faktiskt något som alla kan göra, om de vill.

Om du var säker på att jag skulle hjälpa dig om du råkar illa ut, inte stått och sett på som när Marcus blev ihjälsparkad, då hade du känt dig tryggare, eller hur? Om alla kunde lita på varandras hjälp hade han kanske inte dött.

Tänk om folk slog följe från tunnelbanan, såg till att tjejer kom hem i trygghet, så fastighetsbolagen slapp hyra in väktare som man gjort i ett bostadsområde i Stockholm.

Och tänk om alla slutade tiga när någon ljög eller handlade fel, om civilkurage faktiskt hade blivit belönat. Om människor som protesterar, talar sanning och handlar rätt, även om de riskerar allt, börjar ses som de hjältar de faktiskt är.

Samhället är faktiskt ingen främmande okontrollerad substans, det består av dig och mig.

Och om tillräckligt många bestämmer sig för att handla rätt blir det faktiskt en sanning och en norm. Och sådana är svåra att trotsa.

Vi måste lita på varandra

Vi har blivit för fega, går runt och oroar oss för mycket för oss själva istället för att ta ansvar för det som är vårt, samhället, landet, staden, vårt bostadsområde den som sitter bredvid dig på bussen. Ibland måste man gripa in, även om det är farligt eller obehagligt. De flesta vill, men tvekar eftersom de inte vet om någon kommer att hjälpa dem om det hettar till. Vi måste kunna lita på varandra igen.

De flesta människor är ju faktiskt hjälpsamma och rättfärdiga, de vill ju väl. Kanske är det dags för en ny massrörelse, en upprustning av civilkuraget.

Vad säger du?

Johanne Hildebrandt