”Samhället reste sig i vrede, nej, med lugn målmedvetenhet”
Synen var märklig, märkligare än många demonstrationer som varit större och mäktigare, märkligare än många demonstrationer som varit känslosammare.
På den trånga Kärrtorpsvägen, en vanlig gata med låga hyreshus i en alldeles vanlig förort, trängdes tusentals människor i gråkylan. 16 000, sa nyhetsrapporterna.
Kanske var det fler, kanske färre. Det var två dagar före julafton och alla hade egentligen något annat att göra. Julpyssel. Matlagning. Shopping. Städning. Men de hade avbrutit vad det var de nu skulle göra och tagit linje 17 till Kärrtorp.
Och där gick de på den trånga gatan, ett tvärsnitt av det svenska samhället, unga och gamla, atletiska personer och handikappade, välbeställda och fattiga, en och annan partiledare, politiskt aktiva och sådana som fram till söndagen mest från TV-soffan hade intresserat sig för politik.
Visst hördes de vanliga ljuden – trummor, röster som skanderade: inga rasister på vå-ra ga-tor, inga rasister på vå-ra ga-tor.
Men det där var biljud som bara då och då steg från tåget. Det slående var tystnaden. Det var en vänlig tystnad, lågmälda samtal i demonstrationsledet, leenden, folk som vinkade till varandra, inte ens särskilt mycket plakat, och de som syntes var ofta även de glada.
"Ut med hat och intolerans, in med mys"
"Kärlek"
"Farsta mot fascism"
16 000 människor är mycket. Det är en hel svensk stad. 16 000 personer är otroligt mycket när de alla promenerar på Kärrtorpsvägen den korta biten från förortens fina centrum med två (!) teatrar till dess idrottsplats.
Makligt rörde sig folkmassan framåt, en lavaström av välvilja och vilja. Man kände: Nu vänder det. 30 nazister överföll fredliga demonstranter och ett samhälle reste sig i vrede, nej, reste sig med lugn målmedvetenhet.
Nu får det vara nog. Nu får det vara nog med hat och förtal. Nu får det vara nog med smygrasism och öppen rasism. Nog med hån. Nog med det anonyma skitpratet på nätet.
Demokrati, stod det på några plakat med röda hjärtan. Kärlek. Kärrtorp.
Helikoptrar hovrade i skyn. Polisbilar på gatorna. Poliser till fots, på hästar, motorcyklar. Det var en styrkeuppvisning även från statens sida. Demonstranterna, det vill säga samhället, ska skyddas.
Vi har befunnit oss i en rörelse neråt, mot mörkret, men vi nådde botten när nazister tilläts överfalla människor på öppen gata. Nu rör vi oss framåt, uppåt, mot ljuset.
Så borde berättelsen se ut.
Efter demonstrationen i Kärrtorp blev det bättre.
Tyvärr tror jag inte att det är så. Ett samhälle utvecklas inte som en teaterpjäs med dess regler för avgörande vändpunkter. Det räcker inte med de mångas och godas välvilja för att plötsligt hejda en politisk och samhällelig utveckling över en hel nation, en kontinent.
Men kanske var Kärrtorp söndagen den 22 december 2013 början på något.