Därför gör de vad som helst för at bli sedda
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Enligt en fornnordisk myt lärde sig asaguden Oden runornas hemligheter genom att offra ett öga i kunskapens brunn.
Gudinnan Freja lärde
honom dessutom att sejda, det vill säga att uttala magiska ord och utföra de ritualer som kunde förändra världen. Rustad med dessa nya tal- och skrivfärdigheter ökade Oden sin makt som chef på Valhalla.
Har något förändrat sig? Självklart inte. Än i dag är orden laddad magi men deras styrka och betydelse har inte med innehållet att göra utan beror mer på vem som uttalar dem.
Ju kändare och viktigare position en människa har i samhället, desto större tyngd får hans eller hennes ord. Det fick en kamrat lära sig när hon blev chef och plötsligt inte längre kunde skämta med sina forna arbetskamrater. De tog henne på allvar och grubblade över vad hon egentligen menade med sina pigga skämt.
En undersköterska kan komma med vilka kloka och genomtänkta förslag som helst, de väger ändå lättare än en läkares ointresserade plattityder.
En mans ord väger tyngre än en kvinnas, särskilt i rättssalar. Till och med Hannah Graaf har mer att säga till om än en förståndig tjänsteman. För hon är känd, och då lyfts hennes ord fram och får ett skimmer av sanning och rättfärdighet.
Med denna fastställda ordning blir självklart barnen de största förlorarna. De är så obetydliga att man knappt lyssnar på dem alls.
En unge kan berätta att hon blir misshandlad och trakasserad på sin arbetsplats, skolan, men det betyder inte att någon bryr sig.
”De menar nog inte så illa”, ”det blir nog bättre”. Ungen blir offrad på bekvämlighetens altare och får betala ett pris i form av ångest, magont och livslångt lidande.
I barnsombudsmannens årsrapport slås det fanns att mobbning är ett av de största problem ungdomar och barn har i dag. Men medan vuxna skyddas av arbetsmiljölagar och fackförbund är ungarna i det närmaste rättslösa.
Därför föreslår BO lagstiftning. Inget mer fjolleri utan strikta lagar och gränser där polis och åklagare kopplas in när någon blir mobbad. Ett strålande initiativ. När barnens ord väger så lätt att de inte tas på allvar så måste de stärkas och ges tyngd. Det handlar faktiskt om självklara mänskliga rättigheter och det är skandalöst att det inte gjorts förr.
För vad kan vara mer förödande än när ingen lyssnar? Vad lär sig ett kränkt barn som försöker berätta men inte blir trodd? Jo, antingen kan man ge upp och bli osynlig eller kämpa för att åtminstone bli sedd. Den som syns återfår sin röst. Då kan det vara värt att svälta på en ö eller knulla utan täcke i Big Brother.
En del offrar ett öga, en del sin värdighet, syftet är detsamma: bekräftelse, makt och respekt.
Fast jag håller nog på Oden, han lärde sig i alla fall något på vägen. Vi andra verkar vara dömda till att upprepa samma misstag, om och om igen.