Regeringen kan inte låta så här öppen korruption passera
Det som provocerar mest med skandalen kring stiftelsen Allmänna Barnhuset är inte själva myglet.
Det är de ansvarigas ljumma reaktion.
Är Stockholms bostadsmarknad så rutten att till och med regering och riksdag är beredd att se mellan fingrarna med uppenbar korruption?
Somalia, Venezuela, Syrien och Sydsudan. Det är världens mest korrupta länder enligt Transparency International. Gemensamt för länderna är att ekonomierna sedan länge har imploderat. Någon fungerande marknadsekonomi existerar inte.
I sådana samhällen återstår bara korruption.
Tankarna går osökt till Stockholms bostadsmarknad. I det rika och för det mesta välfungerande Sverige utgör den en liten stat i staten, en enklav av dysfunktionalitet i u-landsklass.
För en tid sedan kom en undersökning gjord av Stockholms Handelskammare som visade att var tredje ung person överväger att fly Stockholmsregionen på grund av bostadsmarknaden. En majoritet av föräldrarna är oroliga över att deras barn kommer ha svårt att flytta hemifrån.
I ett sådant desperat läge gäller det att utnyttja alla kontakter man har, vilket är precis vad ledning och styrelse i Allmänna Barnhusets stiftelse gjort.
Hela historien är så provocerande att det nästan blir komiskt. En statlig stiftelse som ska ”stärka barn och ungdomar i socialt utsatta situationer” och med en vision om att ”barn som lever i utsatta livssituationer ges samma möjligheter som andra barn till goda uppväxtvillkor”.
Men som i stället via en dold kö gett förstahandskontrakt till barn och släktingar. Enligt Aftonbladet och Hem & Hyra har minst tio nyinflyttade hyresgäster direkta kopplingar till stiftelsen och dess anställda.
Generalsekreterarens egen son bor i en tvåa på 68 kvadratmeter i Vasastan som han betalar 9 600 kronor i månaden för. Baserat på det genomsnittliga kvadratmeterspriset i denna stadsdel kostar det 7,9 miljoner att köpa motsvarande lägenhet. Givet att man kan få ihop kontantinsatsen på 1,2 miljoner skulle lån och amorteringar i dagens läge landa på över 35 000 kronor i månaden (före avdrag).
Det handlar alltså om en förmån med mycket stort ekonomiskt värde.
Och att få ett förstahandskontrakt via bostadskön (från vilken stiftelsen hämtat en (1) av de senaste 28 nya hyresgästerna) kan ta decennier.
Varför gör stiftelsens ledning så här? För att de kan.
Att Allmänna Barnhuset ertappades i en identisk härva redan 2006 visar inte bara att de struntar i reglerna, de skäms inte ens. Eller som generalsekreteraren Cecilia Sjölander säger: ”Alla är välkomna att ställa sig på intresselistan”.
Förstår hon inte själv hur illa det låter, givet att hon fifflat in sin egen son förbi en bostadskö lika lång som Öresundsbron? Som om det bara är en slump att tio anhöriga till ledningen fått hyra?
Cecilia Sjölander drar också till med att ”stiftelsen är en privat ägare och väljer hur man ska hantera de här frågorna”.
Som om det är någon hemlighetsfull miljardärs hus vi pratar om.
Inte en stiftelse där styrelsen utses av REGERINGEN.
Även styrelsens ordförande tillika riksdagsledamoten Anne Marie Brodén har en närstående som fått en lägenhet, men vill inte svara på frågor.
Styrelsekollegorna verkar inte heller superupprörda. Riksdagsledamoten Fredrik Lundh Sammeli sträcker sig till att granskningen ”väcker frågor”.
Ja, här kommer en fråga: Var är din avskedsansökan?
Så dumma som dessa personer framstår i granskningen kan de omöjligen vara.
Mer troligt är att de tänker: ”Än sen då, så här gör ju alla? Marknaden är som den är”.
Det värsta är att det stämmer.
Att en fastighetsägare fuskar med bostadskön och låter kontakter styra är inte direkt unikt. Snarare standard i den Sovjet-liknande misär som utgör Stockholms bostadsmarknad.
Det är dock ingen ursäkt. Om regeringen låter den här styrelsen sitta kvar vore det samma sak som att ge grönt ljus till öppen korruption i staten.
En gång är ingen gång, två gånger en gong-gong.
En ny styrelses första åtgärd bör bli att riva de anhörigas hyreskontrakt.
Man får anta att det inte blir jättesvårt att hitta nya hyresgäster, det kanske till och med finns någon socialt utsatt ungdom som anmäler sig frivilligt.
Sedan borde hela riksdagen ta itu med den viktigaste frågan: att på allvar göra något åt bostadsmarknaden. Så här kan vi inte ha det.