Pappigt är att vara familjens avfallskvarn
Ibland sover min pappa i fosterställning.
Han är två meter lång, men i de stunderna är han bara någons barn.
Pappa är mörkrädd. Hur kan en människa med 48 i skostorlek och XXXL i collegetröjor vara det?
Han är lång och senig och stark. Jag tror att han orkar allt.
Jag blir rörd när jag tänker på honom – och alla andra pappor – som har eller hade en egen pappa.
Att ni varit så små. När ni är så stora i våra liv.
Pappigt är att se ut som min pappa. Håret ostyrigt, som Rudolf Andersson – den gamla 90-talsversionen, och samma gamla skinnjacka år efter år. I somras gick han klädd i semesterskjortan jag sett på bilder från min barndom. Klimathjälte fast han nog är en sån som kanske inte tror riktigt på alla larmrapporter. Pappigt är nämligen att tro att saker löser sig – eller i alla fall sprida den känslan omkring sig.
Pappigt är också att fixa saker själv. Delar av mina föräldrars bastuugn har lagats tillfälligt – så länge jag kan minnas – med silvertejp.
Pappigt är att när förstfödda dottern föder sitt eget första barn inte våga be om rapporter utan i stället stirra ut över havet, avskärmad från resten av familjen.
Pappigt är svara "ok" på sitt barns långa utläggning om valfritt ämne. En lika sliten stereotyp som ”Gula blend under fläkten-tanter” som en vän poängterade – men inte osann.
Pappigt är att vara familjens avfallskvarn, utgången mat och barnrester går rakt in i den pappiga pappan. Eller som en annan vän – och pappa – sa: ”pappigt är att få äta korven som hamnat i glöden som är oätligt hård och kolsvart”.
Pappigt är att nysa extremt högt, att snarka genom betongväggar. Pappigt är att hitta tiden för sitt eget intresse, låt säga fågelskådning eller saxofonspelande. Jaja, det är min pappa, din gör säkert något annat. Men en hobby har han.
Pappigt är att dra ordvitsar och skämta om andra (men inte riktigt tåla en roast tillbaka). Det är att stå på knä framför teven, i full färd med att fixa någon kabel. Det är att halvt i sömn zappa linjär-teve tills kontrollen långsamt glider ur handen. Pappigt är att vakna precis när handen är på väg att släppa taget och direkt fortsätta zappandet.
En pappig pappa säger saker som ”den som är satt i skuld är aldrig fri”. Utan att någonsin ha försökt ta sig in på bostadsmarknaden i Stockholm (eller valfri stad, där den unga vuxna ska bo). Det är att säga saker på olika dialekter, att dra samma ordvits gång på gång för att åhörarna en gång i tidernas begynnelse råkade skratta åt densamma.
Pappigt är att gå igenom krämpor i inåtvänd tystnad.
Pappigt är att vara den som sätter upp tavlor och hyllor i sin vuxna sons hem. Det är att ha lite svårt för Ernst Kirchsteiger, att vänta kvar i bilen, att fly till olika skrymslen och sysselsätta sig med något handfast. Ett datorrum, ett garage, en verkstad. En liten plats att härska över.
Pappigt är att ha alla svar, tills barnet hittar sina egna.
Hur det är att vara pappa har jag ingen aning om.
Men jag vet hur det är att vara någons dotter. Att inte veta vem jag är utan honom. Att se mig själv i hans alldeles speciella person. Alla hans egenheter, vissa har kommit att bli mina.
Små saker som att jag aldrig skulle lägga nycklar på bordet. Stora saker, som att det inte finns något jag inte skulle göra för mina barn.
En del av pappa, en del av mig.