Lögner kläggar ned omgivningen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Varför gjorde du det, Runar? Varför var du, en vuxen karl, tvungen att ljuga ihop att du var rådgivare åt Hollywoodkändisar och att du skulle få en egen tv-show i USA? Och det här med Mischa Barton från OC, det var ju ganska självklart att ni inte hade ihop det. Ändå sa du till reportern att ni var "nära vänner".
Nu står du här, avslöjad och naken i all din tragik. Trodde du att dina påståenden skulle bli verklighet om du bara upprepade dem tillräckligt ofta? Att omge sig med en skenbild av framgång är ju ett gammalt trick för att göra sig spännande. Det har man ju sett förr.
Eller var det viktigt att du verkade vara eftertraktad? I somras var du ju i tidningen när du badade med kändisar utomlands och jag undrade redan då varför du horade så för medierna.
Är berömda kompisar viktigare än vanliga polare? Tror du inte att du duger som du är?
Det är en riskabel väg du går och som predikant känner du väl till begreppet: att sälja sin själ för att vinna hela världen.
Visst, kändisskap genererar pengar, artiklarna om dig ger dig säkert bättre betalt när du håller föredrag. Du måste ju jobba och känslan av att åren rinner förbi utan att du egentligen åstadkommit något av bestående värde måste vara förödande.
Eller lyckades du övertyga dig om att lögnerna var sanna? Man kan ju intala sig själv vad som helst. Alla ljuger ju mer eller mindre, antingen det handlar om att fila på sanningen, presentera sig själv i en lite bättre version eller utelämna vissa fakta.
Du rör dig ju i nöjesvärlden som är fylld av snygga konstruerade fasader så det var kanske inte så konstigt att du också ville skaffa dig en låtsasbild.
"Vi är omgivna att ett nät av lögner", sa Nobelpristagaren i litteratur, Harold Pinter, när han läxade upp västvärlden häromdagen.
Så sant. Men lögnerna handlar inte bara om politikers dolda agendor och desperata fastklamrande vid makten, de sträcker sig mycket längre, ända in i oss själva. Ingen är totalt sanningsenlig mot sig själv, varken du eller jag.
Men så länge vi bokstavligen fortsätter köpa lögnerna och låter oss förföras av dem, för att vi vill/hoppas de är sanna/behöver dem, kommer de att fortsätta bjudas ut överallt. Men ljug är som övermogna finnar; de spricker alltid och kläggar ned omgivningen.
Sanningen må vara jobbigare, den gör en kanske inte ens fri, men den är fan så enklare att hålla reda på. Eller hur, Runar?