Hårdkokte Nesser har Blicken – jämt
Håkan Nesser har skrivit en ny bok om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti i Kymlinge och har väl egentligen inte så mycket att klaga på. Den susar upp på topplistorna, det skrivs djuplodande recensioner och snart översvämmas landet av tyska turister på jakt efter Kymlinge. Inom några år heter varannan dagisunge Barbarotti i mellannamn.
Dessutom har han Blicken. Den är där på varje bild av Håkan Nesser. När han står svartklädd mot en knotig trädstam, med kusliga gravstenar i bakgrunden, är Blicken där.
När han sitter svartklädd med ett långfinger eftertänksamt på kinden, är Blicken där. När han vandrar svartklädd på en gata i solskenet, är Blicken där.
Den är vaksamt beslöjad, nästan kisande, lätt förbannad.
Får man Blicken i baren på ett baltiskt hotell gör man klokt i att mumla något om refrängen och tumma fram garderobsbrickan. Men i just de här sammanhangen markerar Blicken mer tyngd än ilska. Fortfarande lite rysk torped, men en rysk torped som redigerar ett kulturpessimistiskt kvartalsmagasin, om ni förstår vad jag menar.
Så där är det ju i alla branscher. Säljarna har sin hornhinnedjupa entusiasm. Frikyrkopastorerna sin hänryckta glansighet. Rockstjärnorna sitt truliga underluggsbläng. Och författare av kriminalromaner, alltså, sitt hårdkokta stålspej.
Men jag kan inte låta bli att undra över det här. Hur blir det så? Ögonen är själens spegel, heter det ju. Betyder det att Håkan Nesser hade Blicken redan när han var en okänd högstadielärare? Skulle en erfaren förlagsredaktör ha sett, redan då, att den här killen, han har en författare av kriminalromaner inom sig? Eller har den kommit med åren, titlarna och försäljningen? Har den i så fall kommit av sig själv? Har han tränat framför spegeln? Finns det kurser?
Det finns förstås en annan förklaring.
På radion recenserade en brud Nessers nya bok. Om jag begrep henne rätt så gillade hon den. Men hon ville inte riktigt säga det. Hon pratade en massa om att hon inte gillade hans förra bok i stället. Sedan läxade hon upp Håkan Nesser för att Gunnar Barbarotti i boken använder det förbjudna ordet ”zigenare” i stället för det godkända ”romer”.
Jag tänker så här: Kanske beror Blicken helt enkelt på att Håkan Nesser – trots att det går bra för honom – ÄR förbannad.
Det kan man nästan förstå.