Vi borde lära oss leva bättre med döden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag var nästan 30 år när jag såg ett lik för första gången. Den döde var en ung man i staden Mostar, en soldat under Bosnienkriget. Han låg direkt på bårhusets betonggolv, ansiktet var gulblekt som pergamentpapper och fruset i en konstig grimas. Det rann någon sorts vätska från honom och rummet luktade sötruttet. Soldaterna hälsade skämtsamt på honom men deras rädsla och respekt syntes ändå. Nästa dag kunde de själva ligga där på det kalla golvet.
Först efteråt slog det mig hur märkligt det var att jag aldrig sett ett lik förr. Nog för att anhöriga dött, men det var något som hände på långvården eller på sjukhus. I ena stunden fanns de, i nästa låg de i en kista reducerade till ett minne och gamla fotografier. Processen däremellan var något man fick gissa sig till eftersom åtminstone jag var helt avskuren från den.
Döden är ju nästan bortrationaliserad. Det är något smärtsamt, en nästan skamlig process som alltid drabbar någon annan och pågår väldigt långt borta. Att det ska drabba en själv är något som nogsamt förträngs. Fast så har det inte alltid varit.
Under bronsåldern begravde man de döda i stora högar för att markera vem markerna tillhörde. Där fick liken ligga och vaka över de levande. Senare började man bränna kropparna och la sedan benen i särskilda dödshus så att de inte skulle drälla runt i de levandes värld och ställa till oreda. (För under forntiden ansåg man att folk som dött inte nödvändigtvis var döda, de hade bara transformerat sig till en annan form.)
Under vikingatiden kunde de rika ta sig tjänare i döden. De utlovade gåvor till dem som ville följa med vilket borgade för ett bra liv i eftervärlden. En hustru kunde brännas levande tillsammans med sin döda make. Då kunde de återfödas och leva tillsammans. (Detta ledde till att många kloka kvinnor skilde sig när maken började tackla av.)
Sedan kom kristendomen och de döda blev änglar hos Jesus och återuppståndelsen lockade i framtiden.
Bara en sak är säker, de hade ett mer jordnära förhållande till döden förr.
Och jag undrar om det inte är nyttigare att förstå vad döden är redan som barn. Att begripa att livet inte är evigt och sedan hitta ett sätt att förhålla sig till det.
I går var det allhelgonanatt, den dag då portarna öppnas till eftervärlden och den tid vi ska minnas de döda. Den enda dag vi har att tänka på döden. Med tanke på mycket tid man ödslar bort på att stressa runt, klaga och vara andra till lags så borde man påminna sig om att ens tid är väldigt kort. Ingen vet vad som händer sedan. Det är här och nu som gäller. Lika bra att ta vara på varje sekund.