Lurades Lambertz av en mördare?
Beror Göran Lambertz svårbegripliga engagemang i fallet Quick på att han har blivit grundlurad av en livstidsdömd mördare?
Frågan må låta bisarr, men efter att ha läst nya numret av tidsskriften Filter kan jag inte låta bli att ställa den.
Journalisten Dan Josefsson berättar i Filter en historia som i sina huvuddrag är känd sedan tidigare, men som innehåller nya och häpnadsväckande uppgifter.
En berättelse om hur Lambertz under sin tid som justitiekansler på ett anmärkningsvärt sätt engagerade sig i en morddömd mans kamp för att få resning och hur detta engagemang möjligen kan förklara de senaste årens konstiga utspel om Sture Bergwall.
Spökskrev resningsansökan
Lambertz började år 2002 intressera sig för Veija Borg, en man som 1999 hade dömts till livstids fängelse för mord trots att flera släktingar gav honom alibi vid tidpunkten för när de dödande skotten föll.
JK övertygades om att Borg var oskyldig, och spökskrev tillsammans med journalisten Trond Sefastsson en resningsansökan som sedan en advokat fick underteckna innan den skickades till Högsta domstolen.
Redan detta beteende är egendomligt. Det ingår i och för sig i JK:s roll att övervaka att polis och åklagare håller sig till gällande regler, men knappast att på ett närmast aktivistiskt sätt engagera sig i ett enskilt fall.
Blev vänner
Men Lambertz gick ännu längre. Han började besöka den livstidsdömde i fängelse. Vänskap växte fram.
När mördaren vid ett tillfälle var på rymmen höll de kontakt.
Kritiken från högt uppsatta jurister var hård då denna inblandning i kampen för Borg blev känd.
Dåvarande riksåklagare Fredrik Wersäll var inte nådig i en inlaga till Högsta domstolen.
Men detta bekymrade inte Lambertz. Han hade initierat utredningen ”Felaktigt dömda”, en genomgång av resningsärenden mellan åren 1950 och 2005, och gick ut i pressen och anklagade poliser för att ibland ljuga för att sätta dit oskyldiga och åklagare för att strunta i omständigheter som talar till en misstänks fördel.
Att HD hade avslagit Veija Borgs resningsansökan hindrade inte JK från att för alla journalister som ville lyssna lyfta fram just det fallet som ett exempel på att det sitter oskyldiga i våra fängelser.
Lambertz blev grundlurad
Rikspolischefen, polisfacket, åklagare och domare var av lätt insedda skäl inte imponerade, men Lambertz vevade vidare.
Men så hände något. JK lade ner några dagar på att granska Quick-domarna och kom fram till att de var oklanderliga. Plötsligt hade rättsväsendet skött sig perfekt och Lambertz gick ut i medier och kritiserade dem som kritiserade utredningarna kring seriemördaren.
Vad berodde denna omsvängning på? Borde det inte ha varit rimligare att Lambertz hakade på skeptikerna och gjorde Quick till ytterligare ett argument för rättstatens uselhet?
Josefsson hittar ett möjligt svar. Det visar sig att Veija Borg vid samma tid som Lambertz engagemang i Quick väcktes började antyda för honom att han i tio års tid ljugit om sitt alibi och att han befann sig på mordplatsen.
Lambertz, som hade satt hela sin prestige i fallet och retat upp stora delar av det juridiska etablissemanget, var med andra ord grundlurad.
Erkänner i Filter
Det finns skäl att anta att kollegorna hade gett ifrån sig högljudda suckar och huvudskakningar om han plötsligt hade gått ut och berättat om denna utveckling.
Men JK sa inte ett pip om händelseutvecklingen utan koncentrerade sig i stället på att fortsätta att försvara polisens, åklagarens och domstolarnas insatser runt mannen som hade dömts för åtta mord och som beskrevs som Sveriges värsta seriemördare alla kategorier.
Faktum är att det är först i Filter, nästan tio år senare, som Lambertz bekräftar att han kände sig lurad av Borg. Han säger också att tanken att avslöja detta aldrig föresvävade honom.
Skälet till hans konstigheter
Jag har i mer än en text frågat mig vad denne en gång så skicklige jurists haveri de senaste åren beror på.
Vad är skälet till alla dessa konstigheter, som att lyfta fram tio punkter som enligt Lambertz tyder på Quicks skuld, uppgifter som samtliga hade prövats och motbevisats under resningsförfarandet?
Borde inte ett justitieråd i Högsta domstolen ha ett kvalificerat underlag innan han eller hon går ut och ifrågasätter vad tio åklagare och 18 hovrättsdomare kommit fram till efter noggranna genomgångar av förundersökningar och domar?
Kanske har vi nu förklaringen. Kanske kände Lambertz att han behövde blidka juristerna. Kanske var han under stark press efter att ha retat upp dem med ett engagemang i ett fall där han hade hamnat katastrofalt snett.