Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Nils

Konversationen är som en egen ritual

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-11

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Häromdagen stod en hantverkare i tv och oroade sig för att bli blåst av sina kunder. Det är sådana ögonblick av bakvändhet som gör licensen prisvärd.

Nej, jag menar inte att hantverkare aldrig blir blåsta.

Inte heller att hantverkare alltid blåser andra. Jag menar bara att det finns vissa hårt inrepeterade genrer inom grenen allmän konversation.

En av dessa är ”Hopplösa hantverkare”. Den fyller samma funktion som ”Det är bara skit på tv”, eller ”Bilmekaniker är skojare”, eller

”Posten var bättre förr”. Enkla, schemalagda ämnen där alla kan delta med sina skräckhistorier, tycka samma sak och känna gemenskap.

Man tänker inte på hur viktiga sådana ritualämnen är, förrän en stackars hantverkare som är genuint bekymrad över det här med ROT-avdraget, står där och går på tvärs med hela den överenskomna formen.

Vår ritualkonversation kan verka rätt oförarglig, men jag vet inte. Vi har ändå att göra med förväntningar.

Och en betydande del av våra liv – kanske nästan alltihop – består i att vi bekräftar våra förväntningar. När de inte bekräftas är det så ovanligt att vi blir förvånade.

Ett exempel: En mig närstående person tappade nyligen sitt busskort, någonstans i Stockholm. De flesta skulle ha ryckt på axlarna, mumlat en ed och köpt ett nytt.

För tanken att någon skulle ha hittat kortet och tagit de minuter som krävs för att lämna in det som upphittat, strider mot flera ritaulkonversationer, till exempel ”Folk tänker bara på sig själva”.

Denne person, hopplöst naiv, gick ändå och frågade. Och se, där fanns kortet. Vänligen inlämnat.

I strid med ritualkonversationens förväntningar.

Det är här problemet blir tydligt: Nästan all ritualkonversation i Sverige går ut på att vara överens om något negativt.

Och jag undrar hur många upphittade busskort som ligger ohämtade, därför att de som tappat korten förutsatt att det är lönlöst att ens fråga.

Hur mycket vänlighet förblir oupptäckt? Kanske är svenskar oftast snälla och omtänksamma.

Kanske är problemet snarare att vi är dåliga på att ta emot snällhet och omtänksamhet.

Möjligen därför att ritualkonversationen, alldeles felaktigt, lärt oss att sådant som vänlighet och pålitliga hantverkare är utrotat. Vi kunde ändra på det. Fast det strider förstås mot ritualkonversationen ”Det går aldrig”.

Följ ämnen i artikeln