Att välkomna tiggare är en svårsmält läxa
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Läs Johan Hakelius krönika
En del påstår att folkbildning inte förekommer längre, men då lyssnar de inte på radio.
Det har varit många nyhetsinslag om romer – zigenare, som vi sade innan vi visste bättre – på sistone. Det beror antagligen på att delegationen för romska frågor kom med sina tankefrukter i går. Det och att behandlingen av romer ger ännu ett tillfälle att hoppa på danskar, vilket ju alltid är stärkande.
I går handlade det dock om hur Sverige behandlar romer. Det visar sig att svensk polis skickar hem romer till Rumänien om de ägnar sig åt organiserat tiggande i Sverige. Detta strider, menades det, mot lagar, regler och anständighet. Det är inte förbjudet att tigga i Sverige och EU-medborgare har rätt att vistas i andra EU-länder än det egna i tre månader, utan att arbeta eller studera.
Avvisningarna är
därför ett uttryck för ”antiziganism”, som det tydligen heter, trots att det inte heter zigenare längre.
Jag tyckte att det här var mycket intressant. Alla, som är aningen ärliga mot sig själva, begriper förstås att det finns något att rota i här. I teorin kan vi tänka oss att avvisningarna sköts av artiga, toleranta poliskonstaplar, utan minsta spår av fördomar mot, eller förakt för, romer.
I praktiken vet vi naturligtvis att det inte är så. Inte för att poliser nödvändigtvis är värre än andra, utan för att de inte är bättre än vad vi själva är.
Alltså: här finns något att tala om.
Men det verkligt intressanta var själva anslaget i rapporteringen. Det fanns en ton av sträng magister och läxan som skulle nötas in var inte främst att man bör hålla ögonen på ”antiziganism”, egen och andras. Läxan som skulle nötas in var att Sverige måste välkomna tiggande rumänska romer på gatorna.
Den som är däremot är fördomsfull.
En del påstår att folkbildning inte förekommer längre, men jag skulle vilja påstå att jag sällan stött på ett mer ambitiös folkbildningsprojekt än detta. I teorin kan vi förstås tänka oss att tiggeriet är en fullständigt harmlös verksamhet: en mångkulturell, exotisk färgklick av samma slag som den återuppståndna torghandeln. Att allt som krävs är att majoritetssamhället” öppnar sitt sinne och sin famn.
I praktiken vet vi naturligtvis att det inte är fullt så
enkelt.
Min gissning är att just det här folkbildningsprojektet inte kommer att lyckas.