Hovrätt vill kunna döma till fängelse utan rättegång
Domstolarnas ökade arbetsbelastning hotar rättssäkerheten.
En hovrätt vädjar nu att till och med mål som kan resultera i stränga fängelsestraff ska avgöras utan rättegång.
”Utskick till försvarare i brottmål som inte är av förturskaraktär”.
Så lyder rubriken på ett mejl från Göta hovrätt som gick ut till ett antal advokater i dag.
Vår tids grova brottslighet kräver inte sällan långa huvudförhandlingar och bara vid denna domstol hade vid utgången av september antalet mål ökat med 35 procent jämfört med samma period i fjol.
En uppenbart stressad hovrätt har vädjat om att rättegångar där ingen sitter häktad ska avgöras utan huvudförhandling.
I stället sammanträder tre juristdomare för att ta del av handlingarna i målet för att sedan fria eller fälla.
Varken åklagare, försvarare, åtalad eller eventuella brottsoffer ska närvara.
Rättegångar utan att den eller dem det handlar om är på plats, rättegångar utan att domarna ens träffar människor vars hela framtid kanske står på spel, rättegångar utan de syn- och hörselintryck domare får av levande människor.
Det går onekligen att ha synpunkter på en sådan ordning.
Visserligen går en rättegång i hovrätten numera i allt väsentligt ut på att den inspelade förhandlingen från tingsrätten spelas upp.
Men en försvarare kan begära ett tilläggsförhör med sin klient. Ge den en ny möjlighet att förklara sig.
En chans som försvinner om brottmålet ska avgöras på handlingar.
Ett annat problem är att såväl åklagare som försvarare ska lämna in sina inledande framställningar skriftligt.
Att slopa den muntliga berättelsen innebär en nackdel för båda parter: möjligheten att med tonfall understryka viktiga aspekter försvinner, retoriska grepp fungerar inte sällan sämre i skrift än i tal.
En av advokaterna som har fått hovrättens vädjan är Peter Källholm i Norrköping. I dag damp två mejl ner i hans inkorg.
Ett av fallen rör 4,8 kilo hasch som fastnade i tullen. Två års fängelse för grov narkotikasmuggling.
Den tilltalade nekade och bevisningen såg ut som den brukar göra i mål som detta: beslagsprotokoll, fotografier, analysresultat, protokoll över IT-forensisk undersökning, 150 sidor skärmdumpar från chattar.
Även i det andra målet nekar den anklagade. Ett år och två månaders fängelse för grov misshandel och misshandel.
En man ska enligt åklagaren bland annat slagit sin före detta hustrus nye man hårt i huvudet med ett föremål medan denne låg och sov.
Mer okomplicerat än det nyss nämnda narkotikaärendet, men innehåller även det flera beståndsdelar. Förhör med inblandade personer samt vittnen, läkarutlåtande över skador.
Det är två mål där det tilltalade mot sitt nekande har dömts till kännbara fängelsestraff.
Två mål som domstolen nu vill stöka undan utan huvudförhandling.
Två mål med försämrad rättssäkerhet, om domstolen får sin vilja igenom.
Det här kanske inte låter som någonting att tjafsa om, men hovrättens önskemål ska ses i ett större sammanhang.
Brottsutvecklingen och den politiska satsningen på polisen har lett till fler åtal. Domstolarna har bara fått mer och mer att göra.
En färsk undersökning från fackförbundet Akavia visar att sju av tio domare inte hinner jobba klart under ordinarie arbetstid utan tvingas arbeta över.
Varannan domare anser att överbelastningen hotar rättssäkerheten.
Inte minst är situationen vid de sex hovrätterna pressad. Domstolsverket har därför föreslagit för regeringen att det ska bli svårare att få upp domar i tingsrätten till nästa instans, även om den tilltalade dömts till fängelse.
En andra rättegång är dels en säkerhetsventil, en möjlighet att rätta till knasiga domar.
Dels och framförallt är rätten till en andra chans grundläggande i en rättsstat.
En rätt som nu, på olika sätt, hotas. Det är mycket dystert.