Än så länge är det tillåtet att fisa
En sträng spion som rotar i din soppåse och ger dig böter om en glasburk hamnat fel.
Välkommen till mardrömmen.
Någon måste ha förtalat Juan S, ty utan att ha gjort någonting ont fick han en dag böter.
Den något så när bildade läsaren vet att det där var en parafras på den första meningen i Processen, en av världens mest berömda romaner.
Jo, jag vet, en ambitiös skribent kommer på någonting mer originellt än att slänga sig med Kafka när mörka ämnen ska avhandlas, men det är fredag och jag är lat och om min förutsägbara inledning inte passar går det alldeles utmärkt att sluta läsa här och nu.
Hursomhelst, då Juan S kom hem från en resa låg på hallgolvet en faktura på en dryg tusenlapp, böter som vagt motiverades med någonting om nedskräpning i soprummet.
Det här hände givetvis i Malmö, världens konstigaste stad, ett samhälle där soptunnorna gör någonting så obehagligt som att med sensuell röst säga ”Åh, precis där, ja” när locket öppnas.
Juan S begrep ingenting. Efter mycket om och men fick han besked från hyresvärden, allmännyttan: en påse på golvet i soprummet hade kopplats till honom.
Någon har alltså blivit så pursvenskt arg över detta regelbrott att han eller hon rotat igenom kladdiga matrester och hittat ett kuvert med Juans namn på och slagit larm till det kommunala bostadsbolaget, varefter böter har utfärdats.
Det fanns en tid då en story som den här hade blivit en riksnyhet.
Minns ni Astrid, 76, som för snart två årtionden sedan ställdes inför rätta och dömdes till böter efter att en sopspion på en återvinningscentral noterat att hon slängt en gammal stekpanna i fel behållare?
Ett fasligt ståhej blev det, folk var rasande, alla stora tidningar skrev, kolumnister larmade och gjorde sig till, någon stackars åklagare släpades fram för att stammande försöka förklara varför åtal ens väckts.
Det här var på den gamla goda tiden, den tiden då en FRA-lag kunde väcka jättedebatt, då den personliga integriteten ännu betydde någonting.
Numera är det hemlig avlyssning av människor som inte är misstänkta för brott och anonyma vittnen för hela slanten och ingen bryr sig längre ett dugg om rätten att få bli lämnad i fred.
Astrids öde gav mig ingen ro. Jag har lidit av mardrömmar om hur någon sträng Stasifigur noterar att jag råkat lägga marmeladburken i fel behållare och larmar Nationella insatsstyrkan som slår in min dörr.
17 år har gått sedan den gamla damen släpades till domstol och i Malmö har Juan S fått beskedet att om han inte betalar går fakturan vidare till inkasso och sedan till Kronofogden.
Såvitt jag förstår lutar sig bostadsföretaget mot EU:s avfallsdirektiv, som i sin senaste version började gälla vid årsskiftet.
De där reglerna blev det rubriker om i våras, då i form av en nyhet om att Bryssel beslutat om allmänt eldningsförbud, vilket gjorde Ebba Busch rasande, vice statsministern gick ut i sociala medier och började veva om politisk klåfingrighet.
Sanningen visade sig vara att EU:s nya regler nitiskt övertolkats av den svenska lagstiftande församling som Busch själv sitter i.
Direktivet innebär bland annat att den som slänger matrester i de övriga hushållssoporna kan komma att bötfällas av kommunen.
Avfallsbestämmelserna är i grunden vettiga, Europa rör sig i riktning mot cirkulär ekonomi, paragraferna skyddar miljö och mänsklig hälsa.
Men det här är regler som måste tolkas med lite bollkänsla, lite rimlighet, lite av vad som helst som inte är fyrkantigt och bokstavstroget. Världen blir inte ett dugg bättre av överdriven nit.
På EU:s hemsida ögnar jag igenom direktivet.
Betryggande nog stipulerar redan artikel 2 att ”gasformiga utsläpp till luften” undantas reglerna.
Än så länge verkar det vara tillåtet att prutta.