Medelklassen mals sönder och i debatten pratar man strunt
Den här texten handlar om dig, den handlar om medelklassen.
Få saker är intressantare än du, ändå används medelklassen ständigt som synonym till tristess och tomhet, särskilt av kulturskribenter som anser sig luta åt vänster. Jag slår i textarkivet och hittar direkt formuleringar som dessa:
...naiv och skonad nordeuropeisk medelklass vars drömmar kalkeras från livsstilsmagasin...
...amerikansk medelklass där problemen ofta är ganska mjäkiga...
Men vår tids stora drama utspelas i medelklassen. Det är i den stillsamma, arbetsamma och skattebetalande medelklassen, i de tysta villakvarteren och storstädernas högbelånade bostadsrätter vår gemensamma framtid avgörs.
Så fnys inte åt medelklassen. Bäva.
Bäva för din egen framtid.
OECD, samarbetsorganisationen för de 35 viktigaste industriländerna, publicerade nyss en rapport om den hotade medelklassen.
Sverige och en handfull andra länder tillhör de lyckliga undantagen. Så långt. Här har reallönerna fortsatt att öka. Överallt annars stagnerar eller sjunker medelklassens levnadsstandard.
Den sociala rörligheten av avstannat. Det är svårare i dag för en strävsam människa att arbeta sig upp. Samtidigt är det fler ur medelklassen som faller ner, ekonomiskt och socialt.
Var sjätte medelinkomsttagare arbetar i ett yrke som på grund av robotisering och artificiell intelligens sannolikt försvinner inom en snar framtid.
Bostadspriserna har ökat tre gånger fortare än reallönerna de senaste 20 åren. Det är ett skäl till ekonomiska pressen på medelklassen. Särskilt Sverige utmärker sig. Vi är det land där boendekostnaden har ökat mest.
40 procent av medelinkomsttagarna i 18 europeiska länder är så ekonomiskt sårbara att de inte klarar oväntade utgifter. Även här är Sverige ett lyckligt undantag. Så långt. Här är tolv procent sårbara.
Men samtidigt har ju de allra flesta det bättre än förr? Folk semestrar i Thailand och USA som vi på 1960-talet semestrade i Bohuslän, Halland och möjligen Danmark. Visst.
Det fanns förr en teori om att den ekonomiska överklassens rikedom skulle sippra ner till folklagren längre ner. Det stämde inte.
Däremot sipprar överklassens konsumtionsmönster ner. Dyra klockor och bilar. Märkeskläder. Nöjesresor över halva jorden. Medelklassen imiterar vad den inbillar sig är överklassens livsstil. Men medelklassen har inte råd: 20 procent av hushållen lever över sina tillgångar.
Och som vanligt lurar de därnere sig själva. Den rikaste en procenten i USA har ökat sina sina utgifter för utbildning från två procent till sex procent av sina inkomster. Medelklassen investerade förut en procent av sina inkomster på utbildning och lägger fortfarande bara en procent.
Alla är ense om att utbildning är det viktigaste som finns för samhället i stort och för de individer som vill ha jobb. Överklassen agerar med sikte på framtiden medan medelklassen sippar paraplydrinkar i Florida för lånade pengar.
Hårdfakta i denna text har jag hämtat från OECD:s rapport Under Pressure: The Squeezed Middle Class. Finns på nätet. Den bjuder på många fler alarmerande siffror. Tillsammans förklarar de bättre än tusen debattartiklar vad som sker i vår värld. Trump. Brexit. Nationalismens framväxt. Stressen. Missnöjespartier.
Medelklassen är samhällets stomme. När Medelsvensson tappar tilltro till politiker och institutioner är demokratin i fara.
Så det som sker är mycket större än en missnöjesvåg mot invandring, EU-byråkrati eller etablerade politiker vi tröttnat på. Förutsättningarna för våra liv förändras.
Varför är det inte mer debatt?
Därför att i vårt samhälle har medelklassen blivit ett skämt. Det tristaste, fantasilösaste och töntigaste man kan tänka sig.
Vår uppmärksamhet riktas mot oväsentligheter och skendebatter. Identitetspolitik. En feminist som säger sig blivit hjärntvättad av patriarkatet. En massa skvalp utan betydelse.
Under tiden fortsätter de stora rörelserna under ytan.