Istiden - den är här på bussarna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det hade varit minusgrader i sisådär tre och en halv minuter, innan den första dök upp. Han hade givetvis toppluva.

Det var ett fasligt sjå för honom att ta sig in genom dörrarna, uppför trappsteget och förbi den lilla disken, där han dessutom måste gräva fram biljetten, så att busschauffören kunde stämpla i enlighet med tjänsteinstruktionen.

Det var inte toppluvan som ställde till det, det var allt det andra.

Först måste han få högerhanden fri, så han tryckte upp den gula påsen med kastlinan under vänster armhåla. Då åkte vänster arm ut och i slutet på den satt ispiken, som fastnade i dörren. Han skakade loss ispiken. Då föll påsen med kastlinan ur armhålan, så han böjde sig ner och plockade upp den.

Det gick bra, förutom att isdubbarna som hängde kring hans hals fastnade i ståkragen på fleecejackan. När han reste sig igen var han tillbaka där han började, med båda händer upptagna och färdbevis i fickan. Antagligen var biljetten inslagen i Goretex och förankrad i jackan med en rem, testdragen för att kunna bära vikten av två indiska elefanter.

Han försökte säga något, oklart vad, nu när han hade snöret till isdubbarna i munnen. Hördes gjorde däremot det kalla, rostfria stålskrammel som uppstår när ett par långfärdsskridskor säger hej till gravitationen och landar på ett bussgolv. De kom antagligen från ryggsäcken.

Har jag inte nämnt den?

Ni vet hur det blir när folk med ryggsäck försöker ta sig fram i trånga utrymmen. De har liksom vidderna kvar i kroppen. Fri sikt över jöklar och hedar i kilometer. Sedan kliver de på en buss i Stockholm.

Det tog tid. En intressant detalj var att isen faktiskt inte hade lagt sig än. Men ännu intressantare var det här:

Vi som satt på bussen hade alla blivit lite svettiga, röda om kinderna, generade. Ren medkänsla. Vi tyckte synd om Thor Heyerdahl därframme. Vi föreställde oss alla ursäkter vi själva skulle känna oss tvingade att mumla fram mellan isdubbarna, om det hade varit vi som stod där.

Bara en person i hela bussen var oberörd. Det var friluftsfrämjaren själv.

Det röda på hans kinder var ren hälsa. Inget flackade i hans blick. Till slut viftade chauffören förbi honom och han påbörjade fotvandringen uppför gången.

Duns, duns, duns, lät det, när ryggsäcken slog mot medpassagerarna.