Publiken gör talaren – ibland
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Alla svenskar har antagligen varit på kurs vid det här laget och fått höra historien om att de flesta är räddare för att tala inför publik än de är för att dö. Den där historien funkar på hög som låg. Den går hem på exklusiva herrgårdskurser. Men den går också hem i något halvsjavigt klassrum där en stackars svetsare från Volvo sitter och omskolas till nagelterapeut, eller vad det nu är som gäller den här veckan.
Det är lustigt, eftersom vi alla fattar att historien inte är sann. Inte i någon egentlig mening. Om man ställde ett gäng människor inför valet att säga några ord eller att skjutas i huvudet, skulle de flesta förstås harkla sig och ta till orda. Skälet att folk ändå reagerar så starkt på hotet om att behöva tala inför publik, är förstås att den situationen är tänkbar. Vår egen död, däremot, lyckas de flesta av oss på något sätt behandla som ren fiktion, tills vi hör den stampa snön av stövlarna i farstun.
Så tokiga är vi. Men det jag tänkte skriva om var en alldeles speciell sorts tokighet: de som ogärna talar UTAN publik.
Många som har svårt att tala utan publik är helt enkelt egocentriker med storhetsvansinne. Men en del av dem som helst talar inför publik är egentligen raka motsatsen. De upplever inte publiken som ett hot, men inte heller som statister. De behöver publiken som stöd. De vill etablera kontakt. De justerar det de säger, så snart stämningen ändras en liten aning. De bygger en sorts relation till sin publik.
Det finns säkert en psykologisk profil på de här jepparna. Kanske kommer de ofta från splittrade hem, eller andra miljöer där det varit viktigt att använda känselspröten. Men poängen är att publiken är viktig för dem. Talar de utan att se och höra sin publik, blir det aldrig riktigt lika bra. Då känner de sig övergivna.
Och vadå? Jo, talare som är riktigt bra i tv, där det sällan finns publik på plats, är antagligen egotrippade talare som betraktar publik som statister. Talare som verkligen bryr sig om och vill se sin publik, har däremot ett handikapp i tv.
Det är bara en teori, men jag tycker att den är intressant och man borde spalta upp våra politiker enligt den modellen. Än så länge har jag bara placerat Göran Hägglund. Han är, rätt säkert, den trevliga typen som behöver se sin publik.