Var det en gangbang för lagkänslans skull eller?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tre ishockeyspelare har gruppsex med en skitfull flickstackare på Scandic hotell. Beigare än så kan det knappast bli, särskilt när spelarna har flickvänner och fruar därhemma.
Okej, folk får göra vad de vill; det har varken du eller jag något med att göra. Men att idrottsstjärnor som ska personifiera hälsa och sunda ideal i stället visar sig vara otrogna puckon är svårt att hacka i sig.
Sportreportrar skriver om en machosupkultur med en kvinnosyn från förrförra seklet. Så fostrande och sund var idrotten. Gangbang för lagkänslan, eller? Man häpnar över hycklandet. Sup så mycket ni vill, men låtsas då inte vara så jävla sunda.
Nu ska dock sägas att det inte bara är inom idrottsvärlden som det pågår avancerad fasadputsning efter partyn.
För var går gränsen när det gäller dubbelmoral?
En rockstjärna som var mobbad som liten och som nu tar revanch genom att supa och knulla allt han, eller hon, förmår, är svår att bli förbannad på.
Kanske hos gifta journalister som är moralistiska i sina texter och sedan går ut och sätter på älskarinnan/älskaren?
Eller hos artister som officiellt talar om hur viktigt det är med fansens kärlek och inofficiellt öser sitt förakt över dem?
Kanske finns den hos välbetalda politiker som är valda till att arbeta för folket, men i själva verket lever i ett världsfrånvänt, kartbokslöst reservat. (Phuket? Det är i närheten av Mallorca, va?)
Det finns gott om folk som låtsas vara otroligt fina och goda medan de i själva verket har falska fasader och dubbla uppsättningar med regler. Finns det något värre? Och varför vill alla så gärna tro på dem?
Redan de gamla grekerna visste att allt har minst två sidor. Hjältar var bra på en sak, men det betydde inte att de var goda. Tvärtom. Herkules gjorde tolv stordåd efter att han slagit ihjäl fru och barn. Akilles var en stor krigare, men också omöjlig att vara i närheten av. Olympens gudomar gjorde massor av dåliga saker, som dräpte vanligt folk.
I dag har vi glömt bort det grekerna visste och istället gäller myten om det perfekta. Därför visar otrogna upp sin familj i mysiga hemmareportage, därför säger offentliga personer en sak för att sedan göra motsatsen.
Det finns inga hjältar, ingen är riktigt god eller genomgående ond. Så varför har vi då hamnat i denna förljugenhet där folk försöker låtsas vara något de omöjligen kan bli?
Alla gör misstag och blir skitstövlar ibland, beklagligt men mänskligt. Men man kan välja mellan hyckleri eller ärlighet. En satsning på det sistnämnda vore befriande.