Skärmar räddar liv!
Om ett par dagar kommer många barn hem för dygnetrunt liv i det egna hemmet. Många veckor utan den uppstyrda verksamhet som barnomsorgen erbjuder. Fasta tider, bra mat, ordning och reda och trygghet. Nu blir många av oss ansvariga för barnen på heltid och jag undrar hur länge jag ska behöva vara mamma för att känna mig lika kompetent som de som har som yrke att ta hand om mina barn.
Jag vill ta oss tillbaka till valborgsmässoafton i år.
Vi firade kvällen tillsammans med goda grannar och deras barn. Vi såg först elden med ett stadigt tag om jackluvorna på de små, vi lyssnade på manskören och gick med på att köpa godis i den tillfälliga kiosken trots att det skulle bli godis senare på kvällen.
Senare sammanstrålade vi på altanen hos närmaste grannen och såg framför oss hur barnen skulle springa fram och tillbaka på det där klassiska sättet med äldsta ungen i täten. Upptåg och fantasi. Och så vidare. Men det var helt tyst. Alla satt i soffan och tittade på det barn som hade fått låna sin pappas mobiltelefon.
Vi bestämde då gemensamt att ingen skulle få ha skärm. ”Nu finns det sju tusen barn här, nu leker ni med varandra.”
Vi la till den där regeln som lever vidare från familj till familj: ”Skärmar har man när man inte har någon att leka med.” Mobilen lämnas tillbaka till pappan och nu kan leken börja. Men barnen ska bara gå igenom sorgens fyra stadier först.
De sitter skärmchokade (1) och undrar vad som hände, sedan reagerar (2) de med ilska och frustration, därefter bearbetar (3) de vad som har hänt och så slutligen: nyorienteringsfasen! (4)
Vad ska de göra nu? Det som barn gör när man tar bort knarket: De börjar springa runt planlöst men inte ljudlöst.
”Sluta springa runt och skrik!” ropar en förälder. ”Gå ut och lek, det är jättefint väder ute!” entusiasmerar en annan.
Barnen går ut. Och nu vill alla hoppa studsmatta. Mammorna ängslas, de är ju så många. Efter fem minuter har två barn krockat och ett barn klivit igenom kanten och fastnat med benet i upphängningen av metall.
Mycken gråt utbryter. ”Nej, jag klarar inte av detta, ni får inte vara på studsmattan mer”, säger en mamma som är jag.
Då klättrar barnen genast upp i trädkojan. ”Men tänk om de ramlar ner och bryter nacken!” Varför kan de inte bara gå in och sätta sig med små legofigurer och leka tyst att de olika legofigurerna ska gå till jobbet och sådana saker? (men sätt dem inte i halsen!)
Klockan är 18:45.
Det har gått exakt 33 minuter när barnen får tillbaka samtliga skärmar.
Ingen leker, men ingen dör.
Mammors tillvaro är så skör.
Spring ut! Dessa rader presenteras i samarbete med min kärlek till lärare. Tack för alla terminer, alla luncher i skolmatsalen, alla mejl, allt engagemang. Jag vill stå vid era solstolar med ett palmblad i nio veckor, men nöjer mig med att konstatera att ni räddar världen och föräldrar överallt.
Spring hem. I helgen njöt jag, min syster och min mor av en heldag på lyxigt spa. Lyxigt, tills vi insåg att det var vi och barnfamiljer som uppehöll oss i den vackra miljön. Jag vill, i min roll som blivande fembarnsmamma, ogärna vara barnfientlig. Men barn ska inte vara på spa och på spa hoppar man inte från kanten.