Vår trygghet är en förbannelse
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hemingway sa en gång: ”Feghet i motsats till panik utgörs nästan alltid av brist på förmåga att koppla bort fantasin.” Så sant. Rädslan för rädslan är nästan alltid värre än en riktigt hemsk händelse.
Jag har blivit beskjuten, stått med vapen riktade mot huvudet och befunnit mig i ett otal andra farliga situationer. Men när det händer gör kroppen och psyket exakt vad de är programmerade till – fokuserar lugnt på att överleva.
Däremot kan jag bli livrädd när jag ska göra något som kan innebära risker, typ åka till Irak. Fantasin löper amok och en lång rad hemska scenarier spelas upp i huvudet. Förmodligen är detta psykets sunda sätt att göra riskbedömningar och ifrågasätta om det hela är viktigt.
Men när jag väl är på väg, är all ängslan borta och det beror inte på att jag är modig utan på att det inte finns tid och utrymme för annat än att tänka rationellt och utföra uppdraget. Staffan Heimerson skrev i en kolumn att svenskarna är fega och det finns en sanning i det. Vår ängsliga kultur gör att folk inte vågar stå för sina åsikter, ta risker och göra något annorlunda. Alltför många är så rädda att de konstruerar en falsk självbild och måste härska och skrämmas för att de inte vågar släppa någon nära.
För att inte tala om dem som sitter vid datorn och skickar anonyma hatmejl. Vilka ryggradslösa stackare de är som vältrar sig i bitterhet men inte vågar stå för sina ord med namn och bild. Sedan har vi dem som bara gnäller utan att själva ta ansvar och de småsinta som snackar skit och gör sig stora på andras bekostnad. Variationerna på rädsla är oändliga och alltid destruktiva.
I den bästa av världar skulle folk uppmuntra varandra, oavsett om det gäller att börja en utbildning, resa eller säga ifrån.
Ingen borde heller bli provocerad av andras framgångar utan i stället se dem som inspirerande möjligheter och alla skulle våga misslyckas emellanåt. Men det trygghetsknarkandet gör att alltför många stannar kvar i rädslan för rädslan. De vågar inte ta språnget så att de kan upptäcka att verkligheten inte är så farlig. Sorgligt, för bara genom utmaningar går det att växa och upptäcka sina styrkor och svagheter.
Vi svenskar är bortskämda med lyxig trygghet och jag undrar om det verkligen är en välsignelse – eller en förlamande förbannelse.