Börja läs domar, journalister
Att läsa domar är inte journalistikens paradgren.
Nu senast sprids en myt om att Göteborgs tingsrätt gjort något så egendomligt som att hävda att hakkors ska ses som kritik mot Israel.
För en dryg vecka sedan dömdes en pojke för skadegörelse, men friades för hets mot folkgrupp efter att han och en 14-årig kompis sprejat slagord på Göteborgs konstmuseum och konserthus i samband med en demonstration till stöd för Gazas befolkning.
Domen har under helgen väckt indignation i sociala medier och kritiseras i Svenska Dagbladet i dag av ledarskribenten Sanna Rayman. "Hur hakkorset kan anses vara ett rimligt sätt att visa stöd för Gazas befolkning är för mig en gåta".
Det hade varit en gåta även för mig och troligen väldigt många andra om tingsrätten verkligen hade snurrat till det på detta vis, men så är dessbättre inte fallet.
Pojken åtalades för att ha sprejat "Bojkotta Israel", "Free Gaza", "Wake upp people" överkryssade Davidsstjärnor och ett hakkors.
Han medgav de tre första budskapen samt davidsstjärnorna. Det var dock kompisen, för ung för att åtalas, som hade kryssat över dem.
Hakkorset nekade han helt till att ha klottrat och sa under rättegången att han var i färd med att täcka över det då polisen plötsligt dök upp.
Talade han sanning? Det har vi ingen aning om. Förklaringen låter inte orimlig i mina öron, men det är inte ovanligt att folk ljuger då de riskerar straff.
Sanningen är dock av underordnad betydelse i rättssalen. I detta fall ansåg domstolen att åklagaren inte hade bevisat att pojken klottrat hakkorset och den överkryssade Davidsstjärnan och då föll påståendet om hets mot folkgrupp.
Tingsrätten skriver att de "tre citerade uppmaningarna näppeligen kan ses som hets mot folkgrupp utan snarare som uttryck för gjorda ställningstaganden".
Slutsatsen är självklar. Räck upp handen, den som hittar olagligt hetsande i budskapet "Free Gaza".
I berättelsen om domen har dock tingsrättens formulering kommit att felaktigt omfatta även hakkorset, och sedan dess har det varit ett liv och kiv. "Jaha, domstolen anser alltså att nazismens främsta symbol är rimlig kritik av Israel. Vad fan är det frågan om".
Hur uppstod då missförståndet? Såvitt jag kan se började eländet med att Göteborgs-Posten i fredags skrev en artikel om domen med den felaktiga rubriken "Anti-israeliskt klotter – inte hets mot folkgrupp".
TT hakade på, sammanfattade artikeln och skickade ut en notis som lämnade en hel del övrigt att önska till strängt taget samtliga Sveriges mediehus.
Vid det laget var det kört och då Svenska Dagbladet lade sig i var den felaktiga bilden så etablerad att inte många orkade lyssna på personer som juristen Mark Klamberg, kammarrättsdomaren Andreas Hamrén eller tidningen Arbetarens chefredaktör Daniel Wiklander, som alla på twitter har försökt förklara hur det egentligen ligger till.
Att det blir fel en och annan gång är inte hela världen. Problemet är att felaktigheter av detta slag inte är ovanliga. Inte minst friande domar i våldtäktsmål blir ibland konstigt beskrivna.
Mönstret brukar se likadant ut. En reporter har missuppfattat domen och andra journalister hakar på utan att ha läst den. Det blir argt i sociala medier och åsiktsskribenter skyndar till.
Det är en viktig journalistisk uppgift att granska den dömande makten. Och nog avkunnas ibland svaga domar. Men det är olyckligt att se hur undermålig rapporteringen inte sällan är.
Felaktig journalistik om påstått knas undergräver förtroendet för domstolar hos läsare, lyssnare och tittare, ett förtroende som hos många människor redan är tillräckligt anfrätt.