Helvetet – en orgie i textilier

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns ett ställe, det heter Nyland och det ligger i Norrland.

Mer precist vid Ångermanälvensmynning, för er som alltid mejlar och påpekar att Norrland FAKTISKT är halva Sverige.

Numera finns Nyland också på nätet. Där kallas den lilla ansamlingen kåkar ”världsmetropol”, antagligen med glimt i ögat. Och så påpekas det att kusten i närheten av Nyland, Höga kusten, är ”världens unikaste kust?”

Med frågetecken och allt, så att Konsumentverket inte kan utfärda några vitesförlägganden om, till exempel, Amalfikusten protesterar.

Vad de har för sig i Nyland nuförtiden vet jag inte, men i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal sålde de tyg. Hela den lilla staden var en enda samling tanter som skeptiskt

fingrade på den ena blommiga stuvbiten efter den andra.

Eller egentligen inte, förstås. Jag skulle gissa att det helt enkelt fanns en enda tygaffär i Nyland och det är ju inte särskilt märkligt.

Men det KÄNDES som om hela staden var en orgie i östrogendrypande textilier.

Det var ett helvete.

Redan när man packades in i bilen från baslägret vid Lövsjön stelnade blodet till bly i ens ådror, trots alla löften om glass. Och här är något märkligt:

När jag kontrollmäter på kartan är det numera bara en dryg mil mellan Lövsjön och Nyland. Men de där bilresorna var lika långdragna som en seglats med Roald Amundsen genom Nordvästpassagen.

Ändå var de aningen mindre oändliga än det skeptiska fingrandet på blommiga stuvbitar, som tog vid när man väl kom fram.

Och glassen fick förresten vänta. För glass, förstår ni, får man inte kladda med i närheten av stuvbitar.

Det heter antagligen telafobi, eller möjligen mer helgrekiskt yfasmafobi: en irrationell skräck för textilier.

Jag borde lida av det, eftersom fobier ofta har sin grund i traumatiska upplevelser under barndomen. Men det har gått trettio år och...

Häromdagen stod jag och fingrade skeptiskt på tyllspets i en tygaffär nära mig. När jag ändå var där gick jag igenom kretongerna, för sådana kan man aldrig få för många av. Men egentligen skulle ju silkedamast...

Ja, tiden gick inte det minsta långsamt.

Det finns rimligen något som heter telafili, eller möjligen yfasmafili, också: en kärlek till tyger på gränsen till besatthet. Man kan hantera trauman i barndomen på mer än ett sätt.