Snorkiga barnlösa par - värsta besserwissrarna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det unga välklädda paret satt bredvid varandra i tunnelbanevagnen. Hon var gravid, kanske i femte månaden. Länge bort i vagnen skrek ett barn. Gällt och genomträngande ylade den otröstliga ungen så att tåget vibrerade. Två andra, lite större sniglar, började glatt tjoande klättra på sina säten.
Kvinnan rynkade sina plockade ögonbryn och uttalade sedan de klassiska orden.
- Vårt barn ska lära sig att uppföra sig.
I det läget var det väldigt svårt att inte börja gapskratta. För de största experterna på barn är ju alltid de som inte har några. Någon borde forska i den otroliga personlighetsförändring som föräldrar genomgår.
Ett snorkigt par som talar om uppfostran och tysta barn kan ses några år senare, utmattade av sömnbrist och sönderstressade av att jobba och ta hand om ungarna.
Går de på restaurang blir de djupt tacksamma om ungarna lämnar bordet och börjar ränna runt. För då får de nämligen några minuter till att äta och tala med varandra.
Själv körde jag med följande patetiska mantra: Mitt barn ska inte hålla på med en massa sportaktiviteter. Det var innan jag begrep att barn har en egen, synnerligen högljudd vilja. Har de bestämt sig för att spela fotboll så är det svårt att binda fast dem i soffan.
Min mor yttrade en gång följande visdomsord: "Det är omöjligt att vara förälder. Det spelar ingen roll hur många bra saker jag gör nu, du kommer ända att vara förbannad över någon småsak när du blivit vuxen." Så sant. Att ha barn är mission impossible. Hur man än gör så blir det fel.
Att arbeta och försörja sig är visserligen livsnödvändigt, men det tar tid från ungarna och då är man en dålig förälder. Att stressa för att få ihop tillvaron är inte heller bra för barnen.
Men är man hjälpsam blir man klassad som en curlingförälder, de som SvD skrivit om i en artikelserie. Curlingföräldrar minimerar alla svårigheter för barnen så att de aldrig möter motstånd och därmed blir egotrippade och odrägliga, hävdar en dansk forskare.
Man blir så trött. För-
äldraskap är som bantning, det kommer nya teorier och metoder varje månad. Det som var livsnödvändigt i går är förkastligt i dag. Besserwissrarna fördömer, mammor snor runt med sina dåliga samveten.
De flesta föräldrar gör nog så gott de kan, men det finns de som misslyckats rejält. Det visar Bris undersökning som presenterades i veckan. Den slår fast att drygt hälften av landets ungar sällan blir kramade eller får någon uppmuntran.
Rapporten slår larm om känslomässig torftighet, ungar som ingen lyssnar på eller tar på allvar.
I det läget spelar det ingen roll hur stressad en förälder är. Den som aldrig har tid att krama sitt barn är en dålig förälder. Där går gränsen. Inte om man hämtar på dagis en halvtimme sent eller glömmer skicka med matsäck.