Vi klarar oss bäst utan våra bröder i lusekofta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I år är det hundra år sedan unionen mellan Norge och Sverige upplöstes – ett större strategiskt misstag har sällan gjorts i detta lands historia.
1814 lyckades Sverige snika till sig Norge, sedan styrde vi landet i 91 år. Allt var bra tills de envetna norrmännen krävde självständighet. Sverige funderade på krig men i sista stund sansade vi oss lyckligtvis, fredliga som vi är, och Norge blev självständigt.
Detta ska norrmännen självklart fira allt vad de förmår, 200 miljoner satsas på festen som kommer att få den ystraste 17 maj att förblekna till ett gammalmansparty på fattighuset. Rödkindade och friska kommer detta säl- och vargmördande folk att vifta med sina flaggor, skinn och oljepengar.
Om vi bara behållit Norge skulle vi nästan kunna betala av utlandsskulden med deras oljefond som består av 1?000 miljarder kronor. Men vi lät dem gå – och se vad det blivit av dem: sunda, svinrika, lusekoftsbehängda vältrar de sig i sin självbelåtenhet övertygade om att de är Skandinaviens stjärnor.
De vill inte ens vara med i EU, håller sig för goda för det så klart. Varför skulle de dela med sig och söka sig ut i världen? De anser sig ju vara bäst, det stöddiga packet.
Nej, det är dags att påminna oss om de fördelar som Sverige faktiskt har över det fjällklädda broderlandet i väst.
Norge har varit självständig nation i hundra år. Wow. Inte. Nog är det skönt att vi som lever i ett uråldrigt land inte behöver ägna oss åt patriotism och identitetssökande.
Vi är däremot en stor musiknation, exporterar hits över hela världen. Vad har norrmännen kommit med efter A-HA? Nähä. Just det. Ingenting.
Vi har vunnit schlagerfestivalen dubbelt så många gånger som dem i väst. Är det för övrigt någon som kan påminna sig en norsk sång? Ja, förutom den gamla hiten ”Norge, Norge är ett ruttet land”.
Den svenska marknaden anses vara så trendkänslig att utländska företag kommer hit och testar sina produkter. De reser inte till Oslo och alla som varit där förstår varför. Det beror inte på att staden är svindyr.
Det ges ut fler kokböcker per capita i Sverige än någonstans i världen, våra kockar är berömda. Här finns god mat, där finns fiskbullar och sladdrig lutfisk.
Vårt land är fyllt med skog, det gröna guldet. (Åtminstone fanns där träd före stormen.) Vi har industrier, flest Nobelpris, fler kända författare, filmare och konstnärer. Vi har faktiskt mer av allt, förutom fjäll och oljepengar. Så låt dem fira sin unionsupplösning och vältra sig i sitt patetiska självförhärligande. Låt dem tro att de är så himla bra.
Vi vet sanningen.