Mitt liv kretsade kring bantning
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För länge sedan trodde jag den ultimata lyckan skulle infinna sig om jag gick ned ett par kilo. Hela min tillvaro kretsade runt bantning, bara jag gick ned skulle jag bli så snygg att livet mirakulöst skulle börja och allt skulle bli fantastiskt men fram till dess var jag tvungen att sitta hemma och späka mig.
Sett i retroperspektiv var detta otroligt korkat eftersom jag egentligen redan var smal men hade hållning som en hösäck, att sträcka på ryggen hade trollat bort kilona direkt. Dessutom envisades jag med att gå omkring med norra Europas sista hockeyfrilla så en ny frisyr hade gjort betydligt mer för mitt utseende än att gå ned i vikt.
Men allt detta begrep jag inte i slutet av mina tonår. Livet cirkulerade runt att äta så lite som möjligt och det stressade mig så mycket att jag inte kunde sluta tänka på mat – vilket naturligtvis gjorde att det var omöjligt att gå ner i vikt.
Enligt en brittisk undersökning bantar kvinnor i snitt 31 år av sina liv och män i 28 år. De flesta är inte särskilt framgångsrika utan håller en strikt diet i snitt fem och en halv vecka och ger sedan upp eftersom det är tråkigt och de blir orkeslösa och på dåligt humör. Nästan en halv livstid ägnas alltså åt försakelser, hunger och ovänskap med kroppen. Hur sjukt är inte det?
Visst, fetman har ökat explosionsartat och många behöver verkligen sundare matvanor. Detta plus fåfänga har gjort att bantningsmetoder säljer miljontals böcker om GI, Atkins, Montignac till South beach och stenålderkost. Genom noga kontrollerade ätceremonier ska vikten hållas i schack.
Trist nog döms det mesta ut av vetenskapen. Läkaren Christer Enkvist skriver i SvD att skälet till att fetman ökat explosionsartat är att dietisterna råder folk att undvika fett när det i själva verket är nyttigt. Socker, bröd och pasta ska däremot undvikas. Låter som GI men just den metoden gör en trög i huvudet enligt professor Charlotte Erlanson-Albertsson. Inte kan man motionera sig smal heller. Inget verkar stämma eller vara rätt.?
Vad är det frågan om? Varför detta sjuka, neurotiska förhållande till mat? Är det verkligen ätandet det handlar om eller är det bara ett symptom på att något annat, större, som är väldigt fel??Tänk själv, runt 30 års bantande och grinighet medan livet bara passerar. Och i många fall hade det faktiskt räckt med att sträcka på ryggen.