De är barnen som skriker i det tysta
Tänk tanken:
Ett barn har brutit benet och ligger framför dig och skriker. Skulle du då inte se till att det här barnet kom iväg till akuten?
Tänkte väl det.
Tänk så den här tanken:
Ett barn har varit med om ett trauma. En fasansfull upplevelse där han eller hon har sett eller hört sin
pappa hota sin mamma med en kniv. Det här barnet skriker förstås inte högt. Det skulle det aldrig våga. Men barnet skriker ändå. Det gallskriker tyst där inne.
Det skriker allt vad det kan, djupt inne i sin själ.
Men det här knivbarnet har ju inga skador, kanske du resonerar.
Så vaddå vård? Vaddå ringa till akuten?
Jo, det här barnet har fått skador. Djupa, emotionella
skador långt där inne i den skrikande tystnaden.
Skador som måste läkas och tas om hand. Precis som man tar hand om den där ungen som bröt benet.
Och det finns skäl för det.
Så här säger de som vet: en naturkatastrof av en tsunamis hela kraft ger inte lika djupgående psykiska skador som avsiktligt våld och terror i en nära, känslomässig relation.
Översatt: ett barn mår sämre av att se och höra sin mamma slås sönder och samman än att uppleva naturkatastrof, typ tsunamin i Thailand. Då tio meter höga vågor vräkte in över stränderna och kanske drog med sig 350 000 människor.
Mot bakgrunden av allt det här, så kanske man skulle kunna tro att barn vittne till våld var någonting som politiker i landsting och socialnämnder prioriterade.
Som man satte kraft och fokus på. Kanske särskilt med tanke på att de här barnens själsliga skador inte tystnar. Att tystnadens ärr med stor sannolikhet
utvecklas till depressioner, mindervärdighetskänslor, bokstavskombinationer, droger, alkoholism, kriminalitet och mer våld.
Till sånt som socialtjänsten förr eller senare ändå måste ta hand om.
I går kallade Ersta fristad vid Ersta Diakoni i Stockholm till seminariet ”När gemensam vårdnad hindrar barn från att läka.”
Ersta fristad berättade att man stod där med 40 platser och utbildad personal, men inga barn. Barnen fick inte lov att komma.
Varför?
Jo, vid gemensam vårdnad,så måste båda föräldrarna skriva på om barnet ska gå i terapi.
Och pappor som slår barnens mammor vill inte skriva på. De vill inte ge sina barn en chans att bli hela.