Vad rättfärdigar att behandla en gravid kvinna så här?
För mindre än två år sedan var jag gravid. Höggravid. Som en anka vankade jag sakta av och an.
Då precis som nu rådde vargavinter i Stockholm. Min kille köpte broddar och skottade snö för att jag inte skulle halka. Jag kände mig som en åldring men satte ändå broddarna på skorna och fortsatte ta mig fram med stor försiktighet.
Du som har varit, eller är gravid just nu, vet precis vad jag pratar om. Sårbarheten. Din mage är världens mest dyrbara diamant. Ingen oinbjuden får komma nära. Allt du gör sker enligt en riskkalkyl. Som en lejonmamma vaktar du din unge, som fortfarande bor inuti dig.
Och den fysiska känslan att bära ett barn i magen. Man känner det lilla livets varje rörelse, minsta förändring, minsta hickning. Man uttyder barnets små kroppsdelar genom magens uttöjda hud. En fot där, rumpan där. Jag brukade väcka min dotter när hon sov i magen genom att lägga min hand mot huden. Jag antar att hon kunde känna min energi och värme för plötsligt fick man en spark tillbaka.
Missförstå mig rätt, jag glorifierar inte att vara gravid. Jag försöker bara sätta fingret på något så abstrakt som att bära en annan människa inuti kroppen. Lika skört som det är mäktigt.
Så tänker jag på nyheten om den gravida kvinnan i tunnelbanan.
I videoklippet ser vi en höggravid kvinna halvt släpas ut ur tunnelbanan av flera manliga vakter. Intill henne ser vi ett barn i femårsåldern som skriker och gråter.
Någonting har hänt som fått vakterna att, på ett till synes våldsamt sätt, avvisa kvinnan. Jag försöker tänka mig in i skräcken att slitas ifrån barnet jag har bredvid mig och smärtan i att tryckas med magen mot en bänk och sedan mot marken med en väktares knä i ryggen. Att kastas runt, bli omringad och dragen i olika kroppsdelar. Att reflexmässigt vilja skydda magen med händerna, men att bli stoppad av någon som sätta mina armar i ett polisgrepp.
Jag tänker på barnet i magen, som dittills vaggats tyngdlös omsluten av vatten. När barnets trygga bo plötsligt blir till ett föremål som slungas mot marken och trycks mot hårda träbänkar. Hur mår barnet i magen då?
Ett skrikande barn som förs bort, en ofödd bebis i magen, en mamma på marken. Fem manliga vakter runt om henne. Människor som filmar och höjer rösten.
Och vad var brottet hon anklagas för?
Att inte kunna visa upp giltig biljett på tunnelbanan.
Vi kommer fortsätta prata om den gravida mamman på tunnelbanan och det skrikande barnet. Om rasprofilering och övervåld. Om svarta människors otrygghet i vår kollektivtrafik och generellt i vårt svenska samhälle. Om poliser som utreder sig själva och vägrar erkänna brister. Om journalister som speglar svart och vit verklighet olika. Om våld.
Men just nu kan jag inte sluta tänka på skräcken och smärtan hos mamman. Den gravida kvinnokroppen är lika skör som den är mäktig.
Vilken situation rättfärdigar att en grupp män behandlar en gravid kvinna så som väktarna gör i klippet? Det måste vi få svar på.