Det är något konstigt med debatten om arbetskraftsinvandring.
Sedan regeringen tvärbromsade flyktingvågen har strömhoppen från S till SD ändå fortsatt. I ren panik försöker Socialdemokraterna nu sätta käppar i hjulet för de arbetsgivare som vill bjuda hit arbetskraft från länder utanför Europasamarbetet.
Diskussionen kom upp på samma sätt redan i förra valrörelsen, och fick nytt liv i våras när det började gå illa för S i opinionsmätningarna.
Statsminister Stefan Löfven skrev i april på Facebook: ”Det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra.”
Finansminister Magdalena Andersson uttalade sig strax därpå i SvD: ”Givet att vi har många nyanlända som måste komma i arbete så ser jag inget behov av städpersonal eller diskare från andra kontinenter som arbetskraftsinvandring.”
Sossarna vill ha en ny myndighet som ska kontrollera behoven av utomeuropeisk arbetskraft. LO jublar. Arbetsgivarna är emot.
Utspelen är meningslösa, eftersom de handlar om en försvinnande liten del av arbetskraften (0,3 procent av antalet sysselsatta) och eftersom reglerna för arbetstillstånd värnar kollektivavtal och gängse försäkringar för dem som anställs.
I samråd med Arbetsförmedlingen, som frågar arbetsmarknadens parter, gör Migrationsverket regelbundet en lista över bristyrken. Även Polismyndigheten och UD tillfrågas.
Läser man listan framstår sossarnas utspel som cyniskt valfläsk och rena luftpastejer.
Det finns ju uppenbarligen jobb. Om problemet är att få eller inga kan eller ens vill ha dem, hur ska ”det starka samhället” tvinga folk att bli läkare eller ingenjör, eller – för den delen – städare, vårdare eller pizzabagare?