Musiken är en bisak i schlager-festivalen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den svenska omgången av Melodifestivalen är slut. Den snyggast designade hysterin som skådats på en tv-ruta nära dig är över.
Sällan har så många blivit omskrivna för så lite, minsta lilla kommentar och klänningsbyte har skapat rubriker.
Sällan har så taffliga sånginsatser upphöjts till underhållningskonst.
Det är fascinerande och lite skrämmande.
För självklart handlar Melodifestivalen inte bara om musiken. Den är snarast en bisak i den cirkus som rullat runt i Sverige.
Det är personerna som är intressanta och castingen har varit i det närmaste perfekt. Bert Karlsson har på klassiskt frejdigt vis bufflat runt som en stridsvagn och uttalat sanningar till höger och vänster. En ensamstående mor har fått sitt livs stora chans. Fame - må ni brinna för att sonen fortfarande spelar "Give me your love" fem gånger om dagen a´la kinesiska vattentortyr - har bråkat om vem som får mest uppmärksamhet.
Under tidens gång har också de stora frågorna utkristalliserat sig. När ammade Charlotte sist, är det inte svårt att slappna av när hon dessutom är mordhotad av någon dåre. Kanske mjölkade hon ur före sändningen. Och hur kan hon se så fräsch ut när alla andra nyblivna mammor liknar outsövda vrak.
Missförstå mig rätt. Jag hyser inga speciellt varma känslor för schlagers. Det krävs många glas vin innan jag börjar sjunga med i refrängerna och jag kastar mig hellre ned från Eiffeltornet än köper en samlings-cd med schlagers från förr.
Det finns betydligt viktigare saker att tänka på. För ett år sedan bröt kriget i Irak ut. I Kosovo har albanerna gett sig på den serbiska befolkningen och bilderna på terrordådet i Spanien dansar fortfarande runt på allas näthinnor.
Kanske är det just därför jag suttit och tittat. Melodifestivalen är gullig, charmerande och lite spännande. Framför allt så är det fullständigt ofarligt. Glittrig verklighetsflykt är inte att förakta, det kan vi behöva lite till mans.
En annan plausibel förklaring är självklart att mitt medvetande kidnappats av Christer Björkman och att vi alla förvandlats till slavar under hans schlagervilja. Skit samma. Nu är det över. Och från att vara en obskyrt bespottat kommersiellt jippo med töntiga plastfigurer i fula frisyrer har schlager nu officiellt blivit upphöjd till konstart. Det är bara att gilla läget.
Men medan jag sätter på husgudarna, Led Zeppelin, (ja, inte bokstavligt) så ber jag en stilla bön. Måtte aldrig Christer Björkman bli intresserad av klassisk hårdrock, vissa saker får inte bli mainstream.
Må han fortsätta lyfta schlagerproduktionen till nya höjder och det ska bli spännande att se hur långt han kan gå.
Ett tips: en rysk ingenjör har kommit på ett sätt att länka ihop satelliter så att det går att köra reklam i rymden. Melodifestivalen sänd ovanför våra huvuden. Schlagers in space. The sky is the limit.
Och framtiden är strålande för schlagerindustrin.
Om rätt låt vann?
Snälla ni, det har väl ingen som helst betydelse.