Rädda världen? Nej, inte just nu
Publiken är väldigt vit och väldigt förstående.
Först dricker vi ett glas rött i Stadsteaterns foajé och sedan ser vi hyllade pjäsen ”Shopping & Fucking”.
Nittio minuter av allt som den intellektuella medelklassen älskar att intellektualisera kring: drogmissbruk, kritik mot konsumtionssamhället, och så någon som blivit påsatt av sin styvfarsa.
Premiärpubliken är mycket entusiastisk och applåderar ivrigt. Det skulle inte förvåna mig om skådespelarna rent av fortfarande står där och bugar.
Det är en lysande pjäs. Fyra av fem sandaler.
Nästa dag är jag redan försenad till ett möte när en bestämd folkhögskolebrud i Greenpeace-jacka försöker stanna mig på Kungsgatan.
– Hej! Vill du rädda världen?
– Nej, säger jag. Inte just nu.
– Tänkte väl det, fräser hon.
Jag fortsätter gå och börjar skratta. Sedan slutar jag skratta. Någonting skaver.
Jag har en inre skuldventil. Strax under revbenen.
Om jag skruvar den tillräckligt många varv är det kört. Därför skruvar jag bara lite. Puffar ut lite skuld åt gången. Ser ”Brüno” på bio och känner mig duktig och tolerant.
Om jag däremot skulle skruva loss ventilen helt finns det inte längre någon återvändo.
Jag skulle bli tvungen att sälja allt och fara ensam till Nepal för att bekämpa människohandeln.
Men folk hatar världssamveten och jag vill bli älskad. Är jag verkligen så banal?
Lukas Moodysson gjorde en fantastisk film om västvärldens skuld. Men på kultursidorna blev man rädda och sågade. Moodysson hade då skruvat av hela jävla reglaget på skuldventilen.
Den intellektuella medelklassen vill hellre ha välpaketerad cynism och ekologiskt odlade palsternackor.
Folk vill inte ens ha fadderbarn längre. Det är ju bara så Agneta Sjödin. Lille Muganga får klara sig på egen hand.
Och till Nepal åker man inte heller.
Men på bussen hem från mötet läser jag i morgontidningen att västerlänningar fortfarande kan köpa en tolvåring för mindre än en hundralapp där.
Några bekanta ansikten kommer fram och hälsar. De säger att de tittat på Pride-paraden. Superlativen läggs på hög i bussens mittgång.
Sedan blir vi tysta. Vi har ingenting att säga.