Socialdemokraterna styr – kungen i skräck
Läs Herman Lindqvists kolumn
Det är åttio år sen den allra första socialdemokratiska regeringen bildades mot bakgrunden av stor inrikes- och utrikespolitisk dramatik. Sedan dess har socialdemokrater lett sjutton av 30 regeringar. Nu står partiet inför ett ödesval. Prognoserna ger partiet röstsiffror som närmar sig startpunkten år 1920, då socialdemokraterna fick 29, 7 procent.
År 1920 var det kris i Sverige. Åren efter första världskriget följde hunger och massarbetslöshet i Europa så även
i Sverige. I mars månad var den liberala statsminister Edéns regering, där även Socialdemokraten Hjalmar Branting ingick, tvungen att avgå och kungen, Gustav V, som enligt författningen skulle utse en ny statsminister, vred sig av oro på Stockholms slott. Måste socialdemokraterna, som var det största enskilda partiet nu bilda en regering?
–?Ska Sverige styras från Folkets Hus? frågade kungen.
Man kan förstå hans oro för Socialdemokraterna hade ett rykande färskt partiprogram och där slogs fast att: ”Klasskampen skall icke upphöra, förrän samhället så omdanats, att den kapitalistiska utsugningen helt är upphävd, klassamhället fallet och massfattigdomen avskaffad. Detta åter kan endast ske genom att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll.” Enligt programmet ska naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter, transportmedel förstatligas och utrikeshandeln läggas under statlig kontroll. Republik ska införas. Kungens slätkammade hår måste ha rest sig av fasa då han läste detta.
Just då rasade ett blodigt inbördeskrig i Ryssland mellan dem som var för och emot socialismen. I Tyskland där kejsardömet nyss avskaffats pågick lokala revolter. I Finland pågick upprensning efter ”de rödas uppror”. Den svenska borgerligheten var ordentligt uppskrämd av vad socialism och demokrati kunde leda till. Och nu skulle ordförande för ett sådant parti bli Sveriges statsminister.
Kungens rådgivare förklarade att så måste det bli. Eftersom Hjalmar Branting ledde det största enskilda partiet måste han få försöka bilda en regering. Kungen kallade upp Branting till slottet. De kände varandra sedan länge, de hade till och med varit klasskamrater i Beskowska skolan. Kungen försökte pressa fram vissa förhandslöften. Det fick inte bli några socialiseringar och rena försvarsfiender som den unge radikalen Per Albin Hansson fick under inga omständigheter släppas in i regeringen.
Branting lovade att inte socialisera, han hade ju inte riksdagsmajoritet för det. Däremot ville han inte prata personfrågor med kungen. Naturligtvis gick det inte att hålla en kapacitet som Hansson utanför, dessutom hade hans radikala och antimilitaristiska åsikter djupt stöd i rörelsen.
Den 10 mars 1920 bildades Sveriges första rent socialdemokratiska regering, som dessutom blev den första socialdemokratiska regeringen som bildats på fredlig väg i Europa. I världen hade det tidigare bara hänt i Australien.
Branting blev statsminister och Hansson fick titeln krigsminister. Det blev Sveriges yngsta regering dittills. Bara tre statsråd hade fyllt femtio, fyra var i trettioårsåldern. Per Albin var 34 och Östen Undén 33. De nya statsråden, av vilka många hade varit rödglödande radikaler sen barndomen svor utan att blinka den dåvarande statsrådseden där de lovade att ”med liv och blod försvara konungen och det konungsliga väldet”. Naturligtvis publicerades skämtteckningar där man såg de en gång så sturska radikalerna stå bugande i frack framför kungen. Kritiken var hårdast från vänstersocialisterna, som menade att socialdemokraterna hade sålt sig billigt.
Branting försökte ta ett steg på vägen mot ”upphävandet av den kapitalistiska utsugningen”. En statlig utredning tillsattes för att undersöka hur Sverige kunde socialiseras. Det var så den svenska socialismen skulle genomföras. Först grundlig statlig utredning, sen kanske en proposition i riksdagen, behandling i utskott och till slut beslut i kammaren. Förmodligen är det också därför Sverige aldrig blev något socialistiskt land.
Året efteråt, 1921, genomfördes de första valen enligt den nya vallagen som gav allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Valmanskåren ökades i ett slag från 1,2 till 3,2 miljoner väljare. För första gången kunde hela folket uttrycka sin åsikt oberoende av inkomster och kön. Valet blev en stor framgång för socialdemokraterna som ökade till 36,2 procent av rösterna, men långt ifrån någon majoritet. I det valet kom också de första kvinnorna in i riksdagen: Liberalen Kerstin Hesselgren till den första kammaren och socialdemokraterna Nelly Thüring och Agda Östlund samt liberalen Elisabeth Tham till den andra. Hjalmar Branting fick bilda ännu en svag minoritetsregering och därmed var socialdemokraterna uppe på den politiska scenen, som de periodvis helt skulle dominera. År 1940 fick partiet rekordsiffran 53, 8 procent, 1968 blev det 50,1.
Men sedan 2004 verkar partiet ha tappat greppet. I dag avgörs om Socialdemokraterna kommer tillbaka till 1921 eller 1919 års siffror.