Sanningen om de svenska klyftorna
Ur svenskt perspektiv kommer de senaste åren säkert att betraktas som en ganska lycklig tid. Arbetslösheten har minskat, sysselsättningen är nu tillbaka nästan till nivåerna före de stora ekonomiska experimenten i nittiotalets början. Reallönerna har i flera år ökat stadigt.
Det tidiga nittiotalets misslyckanden ekar fortfarande genom ekonomin, de var hemmatillverkade, något ansvar har naturligtvis aldrig utkrävts, men detta är historia. När vi drar ett streck och summerar återhämtningen står tre ting tydligt: de flesta har fått det bättre och ett litet fåtal har fått det alldeles kolossalt mycket bättre. Och några få – men inte så få – har inte fått del av förbättringen.
Kort sagt: toppen och botten lever sitt eget liv. Det sociala livet polariseras. Politiken hänger inte med. Robert Reich, tidigare arbetsmarknadsminister i USA, ger i en ny bok några talande exempel på vad detta kan innebära. 1968 tjänade chefen för General Motors – då ett av världens största och mest beundrade företag – sextiosex gånger mer än den genomsnittlige bilarbetaren på företaget. I dag tjänar högsta hönset för den amerikanska varuhuskedjan Wal-Mart niohundra gånger mer än en av sina butiksanställda. Ägarfamiljen till samma företag disponerar en lika stor förmögenhet som de fattigaste 40 procenten av hela den amerikanska befolkningen.
– Vart har allt välstånd tagit vägen? frågar Reich och svarar själv: I huvudsak upp till toppen.
Trots enstaka blågula explosioner av girighet – Barnevik, Skandia, Carnegie – har vi vant oss vid att betrakta sådana excesser som typiskt anglosaxiska fenomen. En otyglad kapitalism löper amok.
I blandekonomins lagomland vet vi bättre. Här råder fördelningspolitisk sans och balans. Nya fakta gör det svårare att vidmakthålla en sådan föreställning.
Två ambitiösa forskare, Jesper Roine och Daniel Waldenström, publicerade nyligen en studie som ger en ny bild av svensk förmögenhetsfördelning. Officiell statistik ger vid handen att den rikaste procenten av be
folkningen äger knappt tjugo procent av privata tillgångar. Uppseendeväckande i sig, men de bägge ekonomerna presenterar nu en mer realistisk bild. Den rikaste procenten äger minst 30 procent av den samlade förmögenheten, och kanske så mycket som 40 procent. Vilket ganska exakt motsvarar god amerikansk nivå.
De flesta av oss lever i en icke uttalad önskevärld där det mesta av intresse i samhället sker skilt från toppen och botten, och att vi klarar oss rätt bra utan att veta vad som händer däruppe och därnere.
En övertygelse som starkt präglat vårt kulturliv. De få tillfällen vi får inblickar i underklassens eller överklassens tillvaro – för att nu använda några rostiga 1800-talsbeteckningar – sker det via medelklassens omtolkningar. Sentimentala eller ironiska omskrivningar av verkligheten. Postmodernism som medelklassens bristsjukdom.
Att fattigdomen därnere och överflödet däruppe inte berör oss bygger på tre förutsättningar: för det första att de ökande sociala klyftorna är långsiktigt hållbara; för det andra att de är moraliskt försvarbara; för det tredje, ett mer praktiskt problem, att de mycket rika inte avser att använda sina förmögenheter för att påverka samhällsutvecklingen på ett sätt som gynnar dem själva.
Vi skulle ha att göra med den första överprivilegierade gruppen i världshistorien som avstår från att använda sin makt.
En i sammanhanget bortglömd fråga gäller de fattiga. En femtedel av svenskarna har någon gång under återhämtningen varit fattig. Fortfarande lever mellan 7 och 8 procent av barnen under fattigdomsstrecket och har inte samma möjligheter som sina kamrater att förverkliga sina livsdrömmar.
Några politiska reaktioner på polariseringen är knappast att vänta. Regeringen tycker att det är onödigt. Oppositionen att det är omöjligt.